Elina Pirjatanniemi: Sommartankar
Allt detta elände och död. Sommaridyllen känns falsk. Ångesten växer
Hunden söker sig till skuggan. Han suckar djupt. Det är minsann inte lätt att ha päls i sommarvärmen. Vi människor njuter av de heta och lata dagarna. Facebook fylls av vackra sommarbilder. Vi ser lekande barn vid havsstranden, glada vänner på festivaler, solnedgångar i skärgården. Vi skapar vår trygga kokong. Vi har de käraste nära oss. Inget hotar idyllen.
Men livet hänger på en skör tråd. Vi kan inte trolla bort ondskan. Ett nerskjutet passagerarplan väcker oss från våra sommardrömmar. Det meningslösa våldet når oss mitt i en hejdundrande fest. Här sitter vi och höjer glatt våra glas medan 298 människoliv släcks. Någon påpekar att striderna i Gaza och Syrien krävt flera offer. Sant även det. Människan avtrubbas av långvariga konflikter. Men vi vet att varje offer i ett krig är en förlust.
Ju mer man får veta om de pågående konflikterna, desto dystrare blir man. Allt detta elände och död. Sommaridyllen känns falsk. Ångesten växer. Jag tar min bok och promenerar till trädgården. På senare år har jag blivit något av en trädgårdsmänniska. Växterna har sitt kretslopp. Rosen blommar när det är dags. Det är bara att tacka och ta emot det vackra. Grönsakerna lyckas eller sedan inte. I år får vi skörda en enda dillkvist, resten av dillen har torkat ut. Det retar mig, men bara en stund. Nästa sommar blir det säkert bättre. I trädgården finns det alltid hopp om en bättre framtid.
Det är viktigt att inte förlora hoppet. Det är viktigt för var och en och för hela mänskligheten. Människolivet är dessvärre mer komplicerat än trädgårdsväxterna. Därför behöver vår själ kraftig näring. Min mentala livlina är skönlitteratur. Böcker ger en möjlighet att begripa hur andra tänker, de hjälper att föreställa sig hur det är att vara en annan. Den insikten är viktigare nu än någonsin.
Denna sommar läser jag Juha Itkonens produktion. Jag sjunker i hans värld och lever mig in i de människoöden han skildrar. Jag smakar på de kloka tankarna. Enligt honom är förmågan att fantisera en förutsättning för empati. Det är lätt att hålla med. De enda sanningarnas män och kvinnor är de farligaste. De saknar gåvan att sätta sig i andras perspektiv.
En fiende är en människa vars berättelse du ännu inte har hört. När vi öppnar oss för någon annans berättelse utför vi en fredsgärning. Det leder inte till Nobelfestligheter, men är trots allt oerhört viktigt. Genom att försöka förstå tar vi det första steget mot freden.
Vägen mot förlåtelse är förstås mycket längre. Den som tagit emot dödsbud i någon av världens krishärdar har förlorat någonting för evigt. Det är djupt orättvist. Därför måste vi se till att även den berättelsen blir hörd. Det enda värdiga sättet är att ställa de ansvariga inför rätta. De sörjande måste ges möjlighet att fortsätta sina liv, fast en minut i taget, och det kan inte ske så länge rättvisan inte får en chans.
Elina Pirjatanniemi är professor i folkrätt och föreståndare
för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.