Könets fånge möter den kvinnliga eunucken
Som Mailer uttryckte saken var kvinnornas revolt över västvärlden en ödesfråga för mänskligheten.
För att förstå på vilket sätt 1970-talet var epokgörande är kultfilmen ”Town Bloody Hall” (av D. A. Pennebaker, 1979) en bra ingång. Det kanske inte låter så upphetsande med en inspelad debattkväll från New Yorks stadshus på temat ”Women’s liberation”, men panelen bestod av fyra briljanta feminister, däribland Germaine Greer och den lesbiska ikonen Jill Johnston samt Norman Mailer. Evenemanget som gick av stapeln den 30 april 1971 fyllde plenumsalen med kvinnor och män som applåderade, buade, skrek och var allmänt inställda på att delta i århundradets händelse. Som Mailer uttryckte saken var kvinnornas revolt över västvärlden en ödesfråga för mänskligheten.
Tonläget var skärpt, vitsigt men också rått. Som när författaren Cynthia Ozick (hon satt på första raden med Susan Sontag och Betty Friedan) drog ner applåder för sin flotta punktering av Mailers definition på författare (en som skriver med testiklarna): ”Vilken färg är det på bläcket du doppar dina ballar i?” ”Uppenbarligen gult”, svarade Mailer surt.
Utgångspunkten var Mailers inlägg i könskriget, ”Könets fånge”, men även Greers kioskvältare ”Den kvinnliga eunucken”, som postulerade att anpasslig ”kvinnlighet” var motsatsen till ”kvinna”. Jill Johnston drog tidens idé om en ”kvinnoidentifierad kvinna” till sin spets genom ett lesbiskt kramkalas på podiet, efter att ha påstått att alla kvinnor är lesbiska (men alla vet inte om det). ”För vem vill landa på månen när vi kan landa på Venus?”
Ungefär här bleknar Norman Mailer och tappar humöret. Könsorden haglar och han hotar att slänga upp sitt ”blygsamma lilla judiska” organ på bordet. Publiken vrålar av skratt. Han strider tappert för sin rätt att vara manschauvinist (som termen lydde), men har mött sina överkvinnor. ”Det manliga egot är på min bekostnad”, konstaterar Greer torrt. ”Fråga mig inte om Mozarts syster en gång till!”
Tydligare kan det nya inte bli. Inför våra ögon vägs den oreflekterade maskuliniteten, representerad av Mailer, på feministvågen och befinns för lätt. Mailer har dessutom just fått kvinnosynen i sina böcker nagelfaren av Kate Millett i bästsäljaren ”Sexualpolitiken”. Av ”Könets fånge” framgår hur sårad han är, och han ger också Millett tjuvnyp i hennes frånvaro. Kort sagt: genom att ifrågasätta könsmaktsordningen hade kvinnorörelsen fått samhällets fundament att skaka. Många män var förvirrade och rädda. En man i publiken utbrast: ”Vad vill ni kvinnor egentligen ha?” Greer grep mikrofonen och väste: ”Vad vi än vill ha, så inte är det dig.”
Sålunda: sjuttiotalet startade en genusdiskussion som nu återfinns i bloggosfären. Skillnaden är att den där förs i redan införstådda enklaver, inte som en dialog utan som en självbekräftande, hatfull monolog. ”Town Bloody Hall” visar vad vi förlorat: ett demokratiskt forum där välformulerade åsikter kan mötas, stötas och blötas. Inför öppen ridå, med känslorna synliga.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.