Heliga banker och oheliga
Det vimlar av Den Helige Andens banker i Spanien, Portugal och Italien.
Redan som ung resenär i Sydeuropa förundrade jag mig över att vissa banker tycktes stå närmare Gud än andra. Samma förundran bär jag på alltjämt, för det vimlar av Den Helige Andens banker i Spanien, Portugal och Italien. Som Banco Espirito Santo till exempel, en av Portugals största bankkoncerner. Dess största ägare är Espirito Santo Financial Group med kopplingar till ett paradis av det mer världsliga slaget, nämligen skatteparadiset Luxemburg.
Man kunde ju förvänta sig att namnet förpliktar och att banker som tar kraft ur bibliska symboler skulle vara hederligare än andra, men så är inte fallet. Banköversynen i Luxemburg konstaterade nyligen att holdingbolagets bokföring inte tålde dagsljus, vilket är mycket sagt av bankinspektionen i ett skatteparadis. Banco Espirito Santo har sysslat med suspekt utlåning och framtiden är oviss.
Namnet är alltså ingen garanti för hedern, vilket också kan sägas om den heligaste banken av alla, Vatikanens bank.
Påvedömets bankverksamhet har gamla anor. På 1400-talet blev bankirfamiljen Medici i Florens rik på att sköta påvens finansiella transaktioner. Peterspenningen inkasserades från fjärran land och dessutom var det dyrt att inleda ett värv som biskop. Påven krävde avgifter av nya biskopar och prelater – högre från centralorter som Köln, lägre från små stift som Uppsala.
Så småningom ville påvedömet skära ned transaktionsavgifterna som gjorde italienska finanssläkter rika – på sin tid hörde Cosimo de’ Medici till de rikaste männen i världen. År 1605 grundades Il Banco di Santo Spirito för att sköta en del av påvens affärer. Den anrika banken gick senare ett snöpligt öde till mötes när fascisterna tog över kontrollen på 1930-talet, och mitt under andra världskriget grundades Vatikanens nuvarande bank, Istituto per le Opere di Religione.
Den är en av världens mest gåtfulla finansinstitutioner.
Vatikanbanken har varit inblandad i ett otal små och stora skandaler. Till de större hörde samarbetet med Banco Ambrosiano på 1980-talet, som blev förstasidesstoff i hela världen när Ambrosiano-chefen hittades död, dinglande från ett broräcke i London.
Många gånger har Vatikanbanken lovat bot och bättring, bara för att åter hamna i strålkastarljuset i samband med någon ny skandal. Nyligen ledde anklagelserna om att banken sysslat med penningtvätt i stor skala till att tillgångarna frystes för tusentals kunder – men först efter internationella påtryckningar.
Nu verkar påven Franciskus en gång för alla ha tröttnat på de återkommande skandalerna. Redan i fjol tillsatte han en kommission som skulle ge honom en överblick över bankens mångskiftande verksamhet. Nu i juli har han låtit rekrytera välrenommerade chefer från olika länder och bytt ut en del av bankens ledning.
Anden är villig. Återstår att se om påven kan stå upp mot de starka ekonomiska intressen som önskar att allt fortsätter som förr.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.