Trafikkultur
Det finns städer där bilister, cyklister och fotgängare kan samexistera.
På besök i vissa europeiska storstäder kan man bli lyrisk över något så simpelt som trafikarrangemang och trafikkultur: det finns städer där bilister, cyklister och fotgängare kan samexistera och där åtminstone de flesta respekterar trafikreglerna. Städer där det känns tryggt att röra sig som fotgängare – till och med på övergångsställen och trottoarer! Stockholm, Köpenhamn och Wien är sådana. Inte Helsingfors.
Länge utgick trafikplaneringen i Helsingfors från bilisternas behov. Och så kom cyklingsboomen. Cykeln är ett fordon och vägtrafiklagen slår fast att sådana ”skall framföras på körbana”. Men bilisterna, som i decennier har vant sig vid att staden är till för dem, vägrar respektera cyklisterna, med en rad otrevliga olyckor som följd. Skrämda av bilisternas bristande trafikkultur söker sig cyklisterna upp på trottoarerna.
Nu kunde man ju föreställa sig att cyklisterna skulle ha lärt sig hur det känns att utsättas för fara av dem som är större och starkare, så att de i sin tur skulle visa empati med dem som är mindre och svagare – fotgängarna, alltså. Men nej. Jag går ofta längs Backasgatan–Tavastvägen på en sträcka där det inte finns cykelväg, men massor av cyklister. Jag vågar påstå att en av hundra cyklar på körbanan. Resten susar fram på trottoaren, rakt genom folkhopar på busshållplatser, ilsket plingande när de prompt ska köra om – kanske till höger, eller till vänster? – just där trottoaren är som smalast, utan att ge akt på hunden som just fått korn på en intressant lyktstolpe, förbi åldringen eller fylleristen som har problem med balansen, ignorerande barn som vimlar av och an så där som barn brukar.
Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om otrevliga nära ögat-situationer, alla orsakade av cyklister. För det mesta knyter jag bara näven i fickan på finskt vis, men ibland tar jag mod till mig och ropar ”Det här är ingen cykelväg!” efter den rullande riskfaktorn. De flesta reagerar inte, och de som gör det är i regel ytterligt förvånade över trafikreglerna kantänka skulle gälla dem också. En del blir ilskna. Mina förslag om att cykla längs de betydligt lugnare sidogatorna om man inte vågar cykla på en livligt trafikerad huvudled möts oftast med förakt.
Just nu samlas det in namn för ett medborgarinitiativ om att göra Tavastvägen mellan Hagnäs och Sörnäs till en gata för kollektivtrafik, cyklister och fotgängare, alla tryggt separerade i egna filer. Eftersom staden enligt HS redan planerar just en sådan trafikomläggning är initiativet kanske onödigt, men sällan har jag så helhjärtat skrivit under en namninsamling som denna. För det är inte med tanke på bilisterna som vi behöver mera cykelleder – bilarna har ju skrämt bort cyklisterna från körbanorna. Det är inte heller med tanke på cyklisterna som vi behöver mera cykelleder – cyklarna härjar ju fritt på trottoarerna. Det är för fotgängarnas skull som vi behöver mera cykelleder, för att också vi ska kunna röra oss tryggt i staden.
Theresa Norrmén är ordbrukare och fotgängare.