Vem har fattat vadå?
Hittills har reformen endast handlat om vem som bestämmer.
Carl Haglund anser att vårdreformen är ett misslyckande. Äntligen tar en tung politiker bladet ur munnen och säger vad alla redan vet.
Kritikerna hävdar att Haglund inte förstår vad reformen går ut på. Snarare är det så att de flesta politiker inte fattat vad som behöver reformeras, varför, och hur det borde gå till.
Fyra fundamentala problem gäller i alla utvecklade länder. För det första har sjukdomsbilden förändrats. Tre fjärdedelar av alla resurser går till kroniska, långvariga åkommor, vilka ofta har ett samband med kost, motion och berusning.
För det andra, i alla rika länder har kostnaden för sjukvård rusat i väg. Resursåtgången har för länge sedan tappat kontakten med folkhälsan. Man får mindre utav mer. I alla analyser om Finlands ekonomiska framtid har det poängterats att den offentliga sektorn är för stor och att dess produktivitet måste öka. Vårdreformen bör leda till mer hälsa för mindre resurser.
För det tredje är patienterna och deras anhöriga mycket bättre informerade och kapabla att fatta beslut i vårdärenden än förut. Kroniska åkommor innebär många beslut till vilka det inte finns medicinskt grundade rätta svar. Patienternas egna resurser bör tas tillvara.
För det fjärde, sjukvården är inte en homogen industri som kunde organiseras på ett sätt. Kroniska sjukdomar kräver frekventa kontakter med närvården. Nya höftleder får man en gång i livet på några centraliserade sjukhus. Akutvården arbetar under tidspress, medan prevention jobbar mot framtiden. Komplexa symtom som migrän kräver integrerad diagnostik, medan ett hål i tanden kan lappas under ett besök hos en tandläkare. Att organisationerna slås samman betyder inte att vårdkedjorna automatiskt integreras.
Vårdreformen borde ha börjat med en rejäl funderare över vilka problemen är och hur de kan bemötas. Sedan borde man ha kollat efterfrågan på olika typer av vård och definierat vilka typer av tjänster och integrerade vårdkedjor behövs. Därefter hade det varit på sin plats med en bedömning av vilka resurser är tillgängliga, hur patientens resurser kunde utvecklas bättre och hur maximera andelen patientarbete i förhållande till administration. Vore man på det klara med detta, kunde man överlägga vilken typ av organisation, ansvar, befogenheter, övervakning, och finansiering bäst skulle nå de utsatta målen.
Hittills har reformen endast handlat om vem som bestämmer. Man har börjat i fel ända, klättrat upp i trädet med rumpan före. Ingenting väsentligt har sagts om de mest angelägna frågorna. Sjukvården är ett maktspel med patienten som den sista brickan.
Det finns inte entydiga mallar att följa. Innovationer kräver en mångfald av alternativ att välja mellan. De uppstår genom valfrihet och konkurrens när pengarna följer patienten. Det är inte oviktigt vilka organisationer ansvarar för produktionen av tjänster. Vill vi någonsin göra sjukvården till en exportindustri bör det finnas starka aktiebolag. Kan man inte sälja i hemlandet, kan man inte heller göra det i utlandet.
Paul Lillrank är professor vid Aalto-universitetet.