Vem gillar åklagare?
Rättssamhället har skäl att gilla åklagarna.
Riksåklagaren Matti Nissinen kom i veckan med ett sällsynt utspel. I tv-intervjuer berättade han att åklagarna inte klarar av regeringens sparkrav utan att rättssäkerheten försämras.
Han sekonderas av den ledande häradsåklagaren i Helsingfors Heikki Poukka, som lät förstå att sparkraven leder till att man måste inleda förhandlingar med att friställa ett antal åklagare.
En orsak är att de anslagen för aktioner mot den gråa ekonomin upphör 2015. Ett tiotal åklagare måste friställas, trots att polisen samtidigt presenterar nya mål i stöd av samma anslag.
Finland fick ett antal negativa domar från Människorättsdomstolen i Strasbourg i början på 2000-talet på grund av utdragna rättsprocesser. Grundlagsutskottet krävde i sitt betänkande 1/2010 rd att regeringen uppgör en plan för att påskynda förundersökningen, åtalsprövningen och rättegången. En samarbetsskyldighet infördes för polis och åklagare i förundersökningslagen 2011. Det är ett surrogat för att åklagarna inte leder förundersökningen, i motsats till många västeuropeiska länder
I en aktuell skrivelse till de politiska partierna om åklagarväsendets dilemma konstaterar Matti Nissinen att Finland inte längre har klandrats i domar från Människorättsdomstolen för långsamhet.
Många problem kvarstår. Det ligger fortfarande en del mål över ett år hos åklagarna utan åtgärd. I värsta fall tvingas åklagaren konstatera att åtalsrätten preskriberats. Det är möjligt att åtalströskeln blir högre för en åklagare som har för många mål att sköta.
Viktiga mål förloras om åklagaren inte har tillräckligt med tid att förbereda sig som motparterna som till exempel i ekonomiska mål representeras av många advokater. I alla dessa fall förlorar målsägarna i praktiken sin rätt till upprättelse och vi medborgare en bit av tron på rättvisan.
I den moderna straffprocessen är åklagarens roll central. I fotbollstermer är de en playmaker. Hon eller han presenterar åtalet, bevisningen, för målet framåt, ser till att domstolen kan bedöma vad som hänt. Utan en bra åklagare skipas rättvisa inte.
I riksdagen märkte jag att poliserna hade en aktiv lobby. Detsamma gällde domstolarna. Åklagarna har få vänner.
I Justitieministeriets organisation placeras de med fängelseväsendet, icke med domstolarna.
Som JO tog jag 1992 ett initiativ till att grunda ett enhetligt åklagarämbete. Det startade 1997. I dag är det ett välfungerande ämbetsverk, som rekryterar aktiva unga jurister. Om ämbetet tvingas uppsäga, är det slut på framgångarna. Medborgare som råkar ut för brott får vänta på rättvisan.
Grundlagens och människorättsavtalens garantier om rättvisa och laglighet får inte sparas bort. Polisens och domstolarnas arbete lider om åklagarna rumphuggs. Justitieminister Anna Maja Henriksson har uttalat sin befogade oro. Man får hoppas att den nya finansministern Antti Rinne är lyhörd.
Rättssamhället har skäl att gilla åklagarna.
Jacob Söderman är juris licentiat.