När Israel förlorade sin själ
Jag kan ännu minnas min övertygelse om att Israels saga var all.
För precis femtio år sedan befann jag mig på kibbutzen Lehavot Haviva i Israel och plockade potatis. Varje morgon klockan halv fem satte vi oss på traktorflaken och åkte ut till de ändlösa potatisåkrarna, ofta tillsammans med israeliska kvinnliga soldater som livade upp oss med sina sånger. Vi var unga studenter från ett dussin olika länder. Somliga var judar, andra inte. En hette Vanderbilt, en annan som sagt Stenius. Vi arbetade i sex timmar varje dag och fick mat och logi och någon obetydlig slant i fickpengar.
Det fanns ingen större ideologisk drivkraft bakom min resa till kibbutzen. Den främsta orsaken var säkert att det inte kostade mig just mycket mer än resan ner. Det var svårt att tänka sig ett billigare sommarlov ”ute i världen”, samtidigt som man fick kontakt med andra ungdomar från många länder.
Bara några år senare 1967 bröt sexdagarskriget ut. Jag kan ännu minnas min övertygelse om att Israels saga var all, att mina vänner på kibbutzen skulle gå ett förfärligt öde till mötes. Att Micki och Ruben med koncentrationslägersnumren tatuerade på armen inte skulle uppleva den lugnare ålderdom de hade hoppats på.
Det gick inte så som jag hade fruktat. Men utan att veta något längre om Micki och Ruben misstänker jag egentligen att det på något sätt blev värre än vad jag hade fruktat.
Ett par år efter kriget återvände jag till Israel och en av mina vänner pekade på alla nya hus som israelerna lät bygga i östra Jerusalem. Vi gör det för att det skall bli svårare att kräva att vi lämnar områdena tillbaka, sade min vän. ”We don´t like politics, we like facts”.
Från att ha varit en (skenbart) hotad stat, blev Israel i en handvändning en regional militär stormakt, med alla de problem en ockupation av främmande territorier innebar. Författaren Maxim Ghilan tog snart efter kriget upp temat i en omdiskuterad bok med det betecknande namnet Hur Israel förlorade sin själ (1972).
Ockupationen har gjort Israel till en allt mer repressiv och okänslig aktör i ett av världens mest eldfängda hörn. Med sin närvaro på de ockuperade områdena bryter landet dessutom mot många av stipulationerna i internationell rätt, med kollektiva bestraffningar och murbyggen, och så vidare.
Konflikten i Mellanöstern är inte svår att lösa, i princip. Israelerna och palestinierna bör ha var sin stat. Detta kommer inte att ske så länge som Förenta Staternas politiker vägrar ta sitt ansvar för att helvetet i Mellanöstern fortsätter och slutar stöda den israeliska regeringens hårdnackade ockupationspolitik.
Men Förenta Staterna är en demokrati med förbehåll. Israeler och palestinier fortsätter sin ojämlika kamp i det Heliga landet och kan alltid hänvisa till den andra sidans terrordåd förra veckan. Komplexa problem kräver emellertid ofta komplexa lösningar och vilja att se helheter. Ett rabbinskt talesätt säger: Die Zukunft hat eine lange Vergangenheit – framtiden har ett långt förflutet.
Geo Stenius är journalist i periferin.