Hetsfarbröder väntar inte
Sommaren påminner också om möjligheten till en tillvaro där det inte alltid är nödvändigt att komma till något särskilt ställe.
Till sist blir jag så tokig på att sitta och vänta på att det skall mojna i Korpoström att jag drar på skorna och far och springer. Tre minuter in i skogen vänder jag. Det har mojnat, tycker jag. Det har jag trott hela dagen, utan att det verkligen varit så. När vi kollar har det inte lugnat alls nu heller. Som hela veckan blåser det stadigt nord över tio på alla stationer. Det uppmuntrar inte till kryss längs Bottenhavskusten. Så vi ligger kvar, och jag blir tokigare och tokigare.
Familjen uppmuntrar mig att återbesöka samma essä som jag själv i deklamerande rönnerdahlsk anda läst högt ur i början av veckan, svenska Sven Barthels ”Segelbåten är frihetens instrument”, från samlingsvolymen Strandhugg, Barthel hävdar att det svåraste att lära sig som seglare är att avstå från uppgjorda planer, och segla i medvind i stället för att med våld kryssa mot mål man satt upp på förhand.
Familjen får nickande understöd av kvinnan i båten bredvid. Verkar klok och erfaren. Och lika jobbig som min förnumstigt hummande familj. Jag är beredd att slänga hela boken och Barthel i sjön. Och min besättning, och grannbåtens. Där kan de få ligga och vara eftertänksamma. För det sista en hetsfarbror vill är att ligga still och vänta, särskilt i början av semestern, när arbetsvardagen fortfarande ligger nära.
Två veckor senare, efter både lite jobb och ledighet, har jag bättre förståelse för Barthel och hans mindfulness, även om det trettiotal när han skrev sina seglingstexter inte kände till just det begreppet. I stället för att kryssa mot Österbotten låg vi kvar över natten i Korpoström, och gick till Utö på morgonen. Hem via Borstö och Högsåra. Ingen Bottenhavskust, men fina dagar, med vinden akter om tvärs och gott humör på hela besättningen.
Det är klart att det är så att vi alla kommer längre när vi försöker, men sommaren påminner också om möjligheten till en tillvaro där det inte alltid är nödvändigt att komma till något särskilt ställe, utan där det helt på riktigt är så att resan är vägens mål. Heja Sven, alltså. Det är bara att stämma in i den allmänna hyllningssång till öppen och oplanerad närvaro som är juli månads kännetecken.
Nästan i alla fall. För Sven Barthel, han ville verkligen inte åka någonstans. Han ville segla i Stockholms skärgård, och återbesöka det bekanta. Han hävdar att upptäckandet i första hand handlar om att se nya dimensioner i det redan kända, i stället för att jaga nytt. Det är fint. Men då blir det mesta också ungefär som förr. Samma sommarställen, samma hamnar, samma människor.
Konservativt, helt enkelt. Och också om jag så här i början av semestern kan känna för en sommar och höst med mera medvind och mindre kryss, både bildligt och bokstavligt talat, är det också bra att komma ihåg att den som vill förändring, den kommer också att ha motvind. Inte för att det hade varit klokare att vänta lite, utan för att förändring ligger åt det håller där vinden kommer ifrån.
Men fram till augusti, åtminstone, är Barthel min vän.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen
för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.