Risker med rosémingel
Apropå Suomiareena är det verkligt välkommet att finländska samhällseliter umgås även utanför bastulaven, könsblandat, fullt påklädda och tämligen oförfriskade.
När det politiska Finland slocknar omkring midsommarhelgen går svensk politik i högvarv. Politikerveckan i Almedalen på Gotland är ett mediespektakel utan like, och i år med 3 300 evenemang större än någonsin. Över 700 ackrediterade journalister såg till att teve, morgon- och kvällstidningar, radiokanaler, webbsajter och sociala medier igen dominerades av livereportage, debatt och utfrågningar.
Beskriven som ”en demokratisk högtidsstund” är Almedalsveckan numera, som statsvetaren Maria Wendt (Svenska Dagbladet 6.7) skriver, en viktig del av den svenska självbilden, en nationell stolthet och en exportvara. Mycket riktigt inleds den kommande lördag Suomiareena i Björneborg, den finska kopian i betydligt mindre skala som ursprungligen initierades av MTV3 för att bota nyhetstorkan i juli.
Sina demokratiska ambitioner till trots präglas både Almedalsveckan och Suomiareena – paradoxalt nog – av pr- och lobbyverksamhet. Mycket prat, men väldigt få verkliga politiska nyheter.
Den närhet som då uppstår mellan olika samhällseliter, i synnerhet den mellan politiker och journalister, kan även beskrivas, för att citera komikern Soran Ismail ”de ryggdunkarnas och de osunda relationernas högborg” (Svenska Dagbladet 3.7).
Meningsmotståndare möts i en debatt, alla säger förutsägbara repliker enligt givet manuskript och myser därefter sommarklädda på rosémingeln.
”I samma takt som olika ledarskribenter och politiska tyckare skålar ihop så blir deras texter gentemot varandra mer och mer uddlösa”, skrev Ismail och avslutade med en skarp hälsning: ”Kära politiker och journalister. Jag vill inte att ni ska knyta kontakter. Jag vill inte att ni ska vara vänner. Jag vill att ni ska komma ihåg att ni är fiender. Kanske inte personliga, men politiska. Och jag litar dessvärre inte ett dugg på att ni klarar av att hålla isär era olika roller.”
Anmärkningsvärt nog hörs röster som denna aldrig i finländsk politik. Och apropå Suomiareena är det verkligt välkommet att finländska samhällseliter umgås även utanför bastulaven, könsblandat, fullt påklädda och tämligen oförfriskade. Den finländska politikens manscentrerade praktiker av konsensus och korporatism har inte helt försvunnit, men alla alternativ är skäl till jubel.
Samtidigt, i tider då politisk offentlighet allt tydligare handlar om intimitet, och sociala medier bidrar till en känsla av politiker och medier som ett enda stort kompisgäng, har journalister ett särskilt ansvar att markera avstånd och reflektera kring dess betydelse.
Det fiendskap Ismail efterlyser är inte tomt käbbel – det finns det gott om i debatter och sociala medier – utan allvar: politiska meningsskiljaktigheter försvinner inte med mingel eller gemensamt sportande, och det är viktigt. Inget ont med rosévin men såväl politiker som journalister har ansvar för att politiken inte förvandlas till en skenoffentlighet där allt kan skämtas och skålas bort. Eller förvandlas till en selfie med #smiley.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.