Språkpolitik
I egenskap av statsminister blir det svårare för Stubb att glida på ytan och fly sitt ansvar i språkfrågan.
Vår nyvalde statsminister Alexander Stubb ivrar för tvåspråkiga lösningar. Han förhåller sig skeptisk till den finlandssvenska kulturautonomin och betraktar den taxellska paradoxen och enspråkigt svenska särlösningar som ”helt sjuka”. Stubb vill följaktligen grunda tvåspråkiga skolor för att bryta det han kallar för ”finlandssvensk isolationism” för att bygga broar som redan existerar. Hur han har tänkt hantera finskspråkig isolationism förblir oklart.
I sina tidigare roller som utrikeshandels- och Europaminister, utrikesminister och Europaparlamentariker har Stubb tigit som muren då det har stormat kring svenskans ställning i Finland, till exempel då finlandssvenska kändisar har blivit mordhotade eller då hans eget parti har röstat om svenskans grundlagsstadgade ställning. Som toppolitiker i Samlingspartiet, som ju är arvtagare till den äktfinska fennomanska rörelsen, gäller det att hålla tungan rätt i mun ifall man vill klättra vidare på karriärstegen. Att framhäva sin finlandssvenska identitet är ingen merit i nyfennomanska sammanhang.
Ifall någon dristar sig till att betvivla Stubbs vilja att försvara Finlands tvåspråkighet får man höra att han minsann jobbar för svenskans fortlevnad genom att tala svenska med sina barn. Modersmål betraktar han högst troligt som något hopplöst föråldrat och gammalmodigt, kanske som en kvarleva från 1800-talet. En sann kosmopolit med självaktning talar flera världsspråk flytande. Då fosterlandet kallar ställer Stubb upp osjälviskt och självuppoffrande för att tjäna sitt finska folk. Likt en uthållig triathlonist gäller det att profilera sig som patriot och vinnare och inte stå på den svagas sida i landets språkkonflikter.
I likhet med Sannfinländarnas ordförande Timo Soini använder Stubb ett populistiskt språk som han kryddar med ungdomsklyschor, slangord och standup-komik. I enlighet med Samlingspartiets linje försöker Stubb hålla skenet uppe genom att använda positiva adjektiv som skyler över den egna makthungern. Motsättningarnas tid är förbi för det har reklambyrån bestämt. Till populismens kärna hör också förmågan att snappa upp det som väljarna vill höra. Det är bland annat därför som Stubbs språkpolitiska ambitioner allt oftare påminner om de fennomanska krav som ställs av samhällets svenskätare.
I egenskap av statsminister blir det svårare för Stubb att glida på ytan och fly sitt ansvar i språkfrågan. Nu kan han inte längre vifta bort angreppen mot finlandssvenskar eller nonchalera det svenskhat som florerar i Samlingspartiets ungdomsförbund. Han måste också precisera hur han har tänkt sig att det enspråkigt svenska skolväsendet ska fortleva, om han vill tumma på språklagen eller upphäva vårt lands tvåspråkighet. Stubb måste tala klarspråk i frågor som berör Finlands förmåga att leva upp till våra folkrättsliga utfästelser i Europarådet och den finska statens juridiska skyldighet att trygga svenskans ställning. Det blir svårt att sammanfatta i tre punkter.
Mikael Sjövall är kommunpolitiker i Helsingfors (SFP). Han arbetar för tillfället på en reportagebok om den utrotningshotade svenska minoriteten i Estland.