Krutdurken i Mellanöstern
Irak är inte det enda landet i region som står försvagat av inbördes strider.
Måndag morgon, klockan är runt åtta. Jag anländer till vårt kontor i Ankara, Turkiet, tidigt och möts av en kö som slingrar sig runt kvarteret. Många unga män, kvinnor med små barn på höften, några äldre damer. Ett par tonåringar som står och röker. Några äldre män har satt sig under skuggan av ett rött parasoll med en vit Coca Cola-logo på. De smuttar på té ur de tunna turkiska teglasen och häller i mer socker. Jag undrar om jag borde slå mig ner med dem för att räkna ut vad som pågår, men beslutar mig för att låta bli. Jag tar en sista titt på kön, rundar byggnaden och går in bakvägen.
I dag befinner sig Irak i ett nytt krig. Nere mot den södra gränsen har rebellerna tagit över städer och de kontrollerar till och med flyktinglägret som Irak öppnade för Syrien. Hotbilden att också Irak skulle dras in i kriget fanns hela tiden i bakgrunden, men överskuggades ofta av det mer närstående, reella hotet att de stridande irakierna helt på egen hand på nytt skulle största landet i kaos.
Jag borde därför ha varit förberedd. Förra torsdagen kom en orolig, cirka fyrtioårig kvinna emot mig på samma gatstump. Klockan var runt sju på kvällen och kontoret hade stängt för flyktingar för två timmar sedan.
– Jag måste in och få ett papper att jag avsäger mig min asylansökan, sade hon på felfri engelska.
– Varför det, frågade jag spontant. Är läget bättre?
Sedan kom jag ihåg klockslaget och beklagade att hon måste komma tillbaka i morgon.
– Du förstår inte, sade hon. Mina tre barn är med sin farmor i Mosul. Jag måste tillbaka efter dem.
Efter invasionen 2003 upplöste USA den irakiska armén, avskedade alla erfarna tjänstemän med motiveringen att de hade band till den gamla regimen och installerade en interimsregering som dominerades av shiamuslimer. Själv hade jag jobbat i Irak före invasionen, och ofta förvånats av graden av professionalism som fanns bland tjänstemännen. Över en natt blev de arbetslösa. Under åren som följde blev många av dem flyktingar. Men det är inte de som står utanför porten: de unga föräldrarna är alltför unga och de gamla är outbildade och trötta. Men de är fortfarande irakier.
Väl inne på kontoret har mina kolleger uppskattat antalet personer utanför till ungefär 1 000, inklusive barn som kan stå själva. De har redan kopierat upp lappar med könummer och är i full färd med att dela ut dem till familjerna. Utanför tutar bilarna ilsket för att få kön att skingra sig och släppa förbi trafiken.
Omvärlden och grannländerna bär ett stort ansvar för kaoset i Irak. Men det är i många avseenden för sent att gråta över spilld mjölk. Energin borde i stället fokuseras på vad som kan göras för att förhindra det råa våldet, brutaliteten och hänsynslösheten som den nya Isis-rebellgruppen står för. Irak är inte det enda landet i region som står försvagat av inbördes strider. Det är inte det enda landet som kan tillintetgöras.
Ute på gatan har några av småpojkarna börjat spela fotboll och jag hör hur de skrattar.
Det är fortfarande en timme kvar tills vi öppnar portarna.
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.