Nu behövs tydlighet
En elev från ett tvåspråkigt hem får i dag inget stöd för sin svenska sfär i en finsk skola.
Debatten om en framtida skola har nu gått ett antal varv efter det Helsingin Sanomat 2011 kunde berätta att det finns en positiv finsk föräldraopinion för en tvåspråkig skolform i huvudstadsregionen. På en fråga av tidningen skissade jag en modell för en språkskola med finsk och svensk undervisning, typ existerande språkskolor. Den modellen förbättrades i fullmäktigemotioner (SFP) i Helsingfors och Esbo och kallas nu Nordisk språkskola.
Ändå går det ständigt troll i den fortsatta debatten. Främst beror det på att det inte finns en auktoritativ uttolkning av vad olika debattörer avser när de talar om en tvåspråkig skola. Detta tycks leda till en cirkel av misstro: På svenskt håll misstänker många att slutmålet är att göra alla svenska skolor tvåspråkiga med slutresultatet assimilering. Bland tvåspråkighetsivrare uppfattas detta som igelkottsförsvar och isolationism.
Hur bena ut detta och sanera debatten? Det första steget bör vara att forskare och politiker klart deklarerar att en generell hopslagning av svenska och finska skolor inte är målet, inte heller att ersätta den svenska skolan med en ny tvåspråkig skola. Därefter kan man slå sig ner och diskutera hur en tvåspråkig modellskola ser ut. Man kunde till exempel börja med att pedagogiskt fylla ut den politiska ram som nu erbjuds i huvudstadsregionen.
Ett visst förarbete har gjorts av Marketta Sundman, professor emerita (Magma). Hennes pedagogiska modeller verkar förnuftiga, men de samhällspolitiska konsekvenserna av de alternativ hon presenterar kräver preciseringar. Utbildningsfrågor är i sista hand politiska och avgörs inte enbart av forskningsresultat, vilket hon även medger.
Argumenten för två skolspråk är att de skulle förbättra språkklimatet och skapa en ny kader av finskspråkiga med god svenska i bagaget. Samtidigt säger Sundman att den nya skolformen knappast blir allmän. Problemet är ju att sådana skolor endast kan fungera på tvåspråkiga orter, knappast i Kuopio eller i Kajana. Om modellen är en skola för finskspråkiga elever blir de knappast tvåspråkiga enbart med lärarinsatser. Kontentan är att svenskkunniga elever inte räcker till för att ”språkbada” så värst många finskspråkiga.
Detta visar också på att debatten är ensidig: Det är den svenska skolan som tycks ha bevisbördan. – En elev från ett tvåspråkigt hem får i dag inget stöd för sin svenska sfär i en finsk skola.
Ett bra steg har tagits av regeringen Stubb: mera pengar till språkbad. Nästa steg kunde vara att öppna för tidigare svenska i den finska skolan. Det skulle gagna tvåspråkigheten i hela landet mer än några språkskolor.
Det gäller att gå vidare och slippa den berättigade frustration som Pia Ingström ger uttryck för (HBL 27.4): ”… allehanda tvåspråkighetsutredare på tankesmedjan Magma och dito forskare vid Helsingfors universitet (har) genom fantasifulla och rundhänt finansierade projekt härjat omkull det svenska skolväsendet och mosat ihop språkgrupperna i tvåspråkighetsmetafysiska enheter under språkmajoritetens belåtna hummande.”
Pär Stenbäck är minister.