Elina Pirjatanniemi: Frihet under ansvar
En resolut vägran att ta emot barn med specialbehov kan vara problematiskt utifrån principen mot diskriminering.
Diskussionen om barnet som fick sparken från ett privat daghem retar mig oerhört. Händelseförloppets detaljer är för mig okända och därmed kan jag förstås inte kommentera det enskilda fallet. Men situationen aktualiserar en principiell fråga som är viktig att dryftas offentligt. Är det faktiskt så att privata daghem fritt får välja sina kunder?
Utgående från den mediala bevakningen kan man dra slutsatsen att svaret är jakande. Privata serviceproducenter ingår avtal med sina kunder och avtalet samt dess villkor styr parternas inbördes förhållande. Men verkligheten är inte så här enkel. Privata serviceproducenter är inte fria att ingå vilka avtal som helst.
Avtalsfriheten skyddas av rätten till egendom. Avtalsfriheten har dock aldrig varit avsedd att vara absolut. Olika avtalstyper avviker också från varandra: vissa av dem är mer reglerade än andra. Om vi tar de privata daghemmen som ett exempel kan vi notera att lagen om privat socialservice innehåller en hel del bestämmelser om hur verksamheten i daghemmen skall organiseras. Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården är av särskild relevans med tanke på privata daghem. I nämnda lagens fjärde paragraf stipuleras att en klient har rätt till socialvård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering från den som erbjuder socialvård. Kunden skall även bemötas så att dennes människovärde inte kränks och så att dennes övertygelse och integritet respekteras.
Dessa stadganden infördes i lagen för att garantera att alla kunder bemöts jämlikt och på ett människovärdigt sätt. Genom paragrafen ville man understryka den i grundlagen förankrade idén att alla är lika inför lagen och att ingen utan godtagbart skäl får ges en annan ställning på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som hänför sig till dennes person.
Privata serviceproducenter kan ha olika orsaker för att säga upp, eller låta bli att ingå, avtal. Men dessa kan inte strida mot den ovan nämnda icke-diskrimineringsprincipen. Och här börjar vi närma oss dilemmat med så kallade specialbarn. En resolut vägran att ta emot barn med specialbehov kan vara problematiskt utifrån principen mot diskriminering. Det är nämligen fullt möjligt att hävda att sådana avtalsvillkor som strider mot icke-diskrimineringsprincipen inte åtnjuter grundlagens skydd. När FN:s handikappkonvention träder i kraft blir argumentet ännu starkare. Enligt den bör stater vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att funktionshindrade inte diskrimineras av privata företag.
När produktionen av den sociala servicen blir mer diversifierad är det viktigt att påminna de privata serviceproducenterna om deras roll i skyddet av de grundläggande rättigheterna. Det privata alternativet innebär frihet under ansvar.
Elina Pirjatanniemi är professor i folkrätt och föreståndare
för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.