Witt-Brattström: Systerskap som politisk handling?
Det är inte ofta en ädelfeminist som jag tycker det finns mycket att jubla över på jämställdhetsfronten. Men efter att ha deltagit i megasatsningen ”Nordiskt forum – New action on women’s rights” i Malmö 12-15 juni, med fler än 200 kvinnorättsorganisationer, steg hoppet i mig.
Plötsligt framstod den akademiska teorin om genus som konstruktion utan relevans för vår hårt könade verklighet som bara en av flera minoritetsfeminismer som gott kunde rymmas tillsammans med den majoritetsfeminism som jag bekänner mig till. Där är minsta gemensamma nämnare att man erkänner det strukturella kvinnoförtrycket och är villig att bedriva en ickesekteristisk politik som gagnar alla kvinnor.
I Malmö slängde piercade queerungdomar i rosa tights glatt käft med rynkiga könsrollsradikaler i nystrukna sextiotalstunikor. Mässprogrammet var överrikt på föreläsningar, seminarier, paneldebatter, workshops och spektakulära kulturevenemang som alla visade att kvinnor finns, och i en mängd olika varianter, om än i en värld som fortfarande styrs av manliga värderingar.
Bara att se den suveränt plastiska Virpi Pahkinen dansa öppningsdansen var magiskt.
Nordiskt forum vimlade av totalt 20 000 människor från fyra generationer. I vår tid av generationsnischad nätklicksaktivism var det nog ett genombrott att så många nordiska feminister fick se varandra i ögonen och lyssna på varandras argument - på en och samma plätt på jordskorpan. Bara trängseln till seminarier med föga klatschiga rubriker som ”Feminismen i Norden och kvinnorörelsens framtid”, var hoppingivande. Mixen av (fattiga) barfotafeminister och (välavlönade) ministrar, partiledare, jämställdhetshandläggare stämde till eftertanke: behövs alla dessa nivåer? Ja, måste man nog svara. Även om det allra viktigaste för att den officiella jämställdheten inte ska stelna till en pose är en livaktig kvinnorörelse.
Rätt tillämpad kan feminismen förflytta berg. Själv var jag drivande i nätverket Stödstrumpornas kupp för att genomföra ”varannan damernas” som jämställd representationsprincip i regering och riksdag vid valet 1994. Inte sedan förlusten av Finland 1809 eller socialdemokratins makttillträde 1932 har Sverige upplevt en lika avgörande omställning.
Stödstrumpeferormen spreds också över hela jordklotet, vilket är fantastiskt med tanke på att idén föddes vid ett köksbord i Stockholm.
I Malmö gick jag omkring och tänkte att vi kanske äntligen var på väg att lära av 70-talets kampmetod ”systerskap som politisk handling”? Fast nu med en större manlig beredskap. Min favorit är exmilitären Jackson Katz, som hävdar att vår våldspräglade sport-, porr-, armé- och mediekultur i första hand är något männen måste börja göra upp med. Sluta använda passivum som i ”hur många kvinnor våldtogs” och fråga i stället ”hur många män våldtog”, uppmanade han. Det är i och för sig vad feminister alltid har sagt, men troligtvis lyssnar män mer till en man. Vilket är en del av problemet.
Ebba Witt-Brattsröm är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.