Alla drar hemåt i globaliseringens tid
Globaliseringen knyter världens länder närmare varandra, men betyder det att nationsgränserna förlorar sin ekonomiska betydelse? Inte alls.
Statsgränserna är minst lika viktiga som förut eftersom globaliseringen skapar starka motkrafter i form av en mer eller mindre sund nationell själviskhet. Storföretagen söker sig ut till länder där de mår bäst medan staterna drar hemåt.
I EU syns nationalstaternas själviskhet tydligast inom skattepolitiken. Den ligger i det stora hela utanför unionens mandat, och varje strävan efter en gemensam skattepolitik eller enhetlig skattesats leder till ett ramaskri från Storbritannien och Irland. I vår ekonomiska union där man samarbetar, reglerar och standardiserar det mesta är det stört omöjligt att nå en gemensam företagsskattesats.
Det går att förbjuda försäljningen av glödlampor men inte den skadliga skattekonkurrens som urholkar välfärdssamhället.
Den ekonomiska nationalismen bygger dels på själviskhet, dels på självbevarelsedrift. Skattekonkurrensen är ett exempel på nationell själviskhet: England, Irland och Holland använder lockbeten för att förmå företag att kanalisera aktiviteter till sig. Här är den enas död den andras bröd, för vägen mot en låg företagsbeskattning är ett nollsummespel där ett land förlorar vad ett annat vinner.
Självbevarelsedriften har kommit till uttryck under diskussionerna om sanktioner mot Ryssland. USA förespråkar omfattande sanktioner, för landets handel med Ryssland är liten och de ekonomiska intressen som står på spel är små. Europa är splittrat. Finland och Tyskland är ytterst beroende av Ryssland och vill därför ta det försiktigt. Länder som Storbritannien har små ekonomiska intressen och är ivrigare med sanktionerna.
Och Frankrike tänker absolut inte avstå från försäljningen av ett par militärfartyg till Ryssland.
Att den ekonomiska nationalismen är stark också i globaliseringens tid syns tydligt vid företagsköp. De flesta av oss minns hur det blåvita försvaret av Elisa trappades upp när islänningarna försökte kapa bolaget lite före kraschen inom den isländska ekonomin. I dag har finska statens investeringsbolag Solidium goda möjligheter att agera vid behov.
Ibland går toppolitikernas aktivitet till överdrift, som i maj då den brittiske premiärministern David Cameron aktivt lobbade för en omstridd fusion mellan läkemedelsföretagen Pfizer och AstraZeneca. Detta efter att amerikanska Pfizer lovat koncentrera mer verksamhet till Storbritannien. AstraZenecas ledning protesterade mot Camerons inblandning i företagsvärldens kraftmätning – med uppbackning av den svenske finansministern Anders Borg. Han ansåg att fusionen hotade AstraZenecas omfattande verksamhet i Sverige. Till slut skrotades fusionsplanerna efter allt ståhej.
Nationsgränserna suddas inte ut i världsekonomin. Det är något som också de mest plikttrogna och duktiga, som Finland, måste beakta.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma