Ett diskret förslag
En god sak med att ha fattat beslut som man ännu inte hunnit genomföra är att man kan överväga dem på nytt. Jag blev nyligen tillfrågad vad jag skulle säga, om jag skulle få besluta om en enda sak som regeringen skulle sätta tyngdpunkt på under sitt sista år fram till nästa val.
Svaret var ganska enkelt. Satsa på barnkonsekvensanalys, föreslog jag. Det finns i regeringsprogrammet, och gör regeringen faktiskt det så ordnar sig ganska mycket. Dessutom har
Rättspolitiska forskningsinstitutet i en färsk rapport konstaterat att konsekvensanalyser överlag utförs bristfälligt då nya lagar bereds.
I övrigt föreslår jag, mot alla odds, att vi sätter i gång ett sparprogram.
Det första vi kan spara på är genom att inte genomföra den milt sagt egendomliga reformen för hemvårdsstöd. Reformen har beräknats kosta cirka 120-160 miljoner euro, då kvinnor som sköter sina barn hemma blir arbetslösa (och alltså får arbetslöshetsunderstöd) och barn som varit hemma börjar på dagis. Däremot beräknas den inte leda till att papporna stannar hemma, och man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut varför.
Reformen har saluförts som främjande av jämställdhet, men inte en enda forskare som tittat på de verkliga konsekvenserna köper det argumentet: det enda sättet att få föräldrar att dela på möjligheten att stanna hemma med barnen är att binda ersättningen till lönenivån. Det lönar sig i stället att reformera hela paketet med föräldraledighet, dagvård och hemvårdsstöd. Och samtidigt göra den där barnkonsekvensanalysen.
De sparade pengarna borde investeras i framtidens ekonomi. Förslagsvis kunde man investera 60 miljoner i att utveckla grundskolan och resten av besparingarna (cirka 40-80 miljoner) kunde man investera i att utveckla andra stadiets utbildning så att inte en enda ung person skulle bli utan studieplats i den kritiska perioden efter grundskolan. Och samtidigt kunde man ju göra den där barnkonsekvensanalysen, för det skulle pigga upp oss alla: om man på detta sätt på årsbasis räddar till exempel hundra unga från att marginaliseras har investeringen lönat sig.
Alltså hundra av de cirka 60 000 per årskull som investeringarna berör. Sannolikt kan man hjälpa många fler, och då betalar investeringen sig mångfaldigt.
Staten kan också få in pengar genom att höja alkoholskatten. Barnombudsmannen Tuomas Kurttila har beräknat att priset på ett ölstop har stigit 20 cent under åren 2008-2014 som ett resultat av fem skattehöjningar. Priset på ett glas vin har stigit med 15 cent. Det här är hemskt, men håll i er, för det blir värre. Han har också räknat ut att i stället för att sänka barnbidraget, kunde man höja priset på en burk öl med hela 7 cent. Samtidigt kan man ju göra den där barnkonsekvensanalysen för alternativen att göra drickandet lite, lite dyrare mot att skära i barnbidraget.
Men se den gubben går inte. Att höja priset på ett stort glas öl med några cent är en katastrof för oss alla. Ingen konsekvensanalys behövs. Punkt.
Mirjam Kalland är generalsekreterare för Mannerheims barnskyddsförbund.