Uppe i elfenbenstornet
Thomas Pikettys bok Capital in the 21st Century har skapat en livlig debatt runtom i världen. Orsakerna är många.
Piketty lyfter upp inkomstskillnaderna som ett centralt tema. Det har många andra också försökt, men ofta avfärdas som fuskverk eller propaganda.
Piketty har inte sparat mödan i elfenbenstornet. Han har konstruerat statistiska serier om kapitalmassan och dess avkastning i förhållande till lönebildningen och tillväxten från 1700 till 2012 i Nordamerika och Västeuropa. Före världskrigen fanns det inte statistikcentraler som räknade på BNP.
Piketty är varken moralist eller anti-kapitalist. Han konstaterar, att ingen har kunnat presentera en modell av en ekonomi, som utan privat kapital kunde leverera både frihet och välstånd.
Hans syfte är att rädda kapitalismen från de skador som alltför extrema svängningar kan åstadkomma. Inkomstklyftorna är inte ett moraliskt utan ett praktiskt problem. Om kapitalet och dess avkastning koncentreras, kan det uppstå politiska konflikter och stagnation när "forntiden äter upp framtiden".
Piketty tillhör de ekonomer som inte tror att tillväxten återkommer. Hans statistik visar att den genomsnittliga årliga per capita tillväxten i Europa 1700 – 2012 var en procent. De tre decennierna efter andra världskriget var undantag både i tillväxt och i jämlikhet. Försörjningsbördan var fördelaktig och Europa kunde växa genom att ta igen USA:s teknologiska försprång.
Inget land som befinner sig på den teknologiska frontlinjen har någonsin under en längre tid kunnat växa snabbare än en och en halv procent.
Piketty är högt uppe i elfenbenstornet. Det är både hans styrka och hans svaghet. Boken innehåller fyra delar. Efter de tre första teoretiskt och empiriskt tunga betraktelserna kommer en löst påklistrad politisk pamflett. Liksom Marx är han strålande i sin analys av nuläget, men när det är dags att komma med förslag på vad borde göras, börjar han slira. Han är mer insatt i artonhundratalets romanfigurer än i dagens entreprenörer.
Piketty föreslår detsamma som de flesta amerikanska debattörer: meritokratin bör försvaras och utbildningssystemen förstärkas. Hans främsta idé är en global progressiv skatt på alla egendomar. Den kunde börja så lågt som vid hundra tusen euro. En sådan skatt, för att vara effektiv, kräver väldigt noggranna register i alla länder och ett internationellt samarbete av okända mått. Han medger att det är en utopi, men en nyttig måttstock för det politiskt genomförbara.
Vad är egentligen problemet som bör lösas? Nutidens rika är inte som Jane Austens romanfigurer, en sysslolös överklass som lever på räntor. Snarare är det maratonlöpande arbetsnarkomaner. Den sysslolösa underklassen är ett större problem. Samhällen stagnerar om det gamla kapitalet kan köpa sig monopol och makt, och med dem förhindrar det nya från att växa fram. Därför vore det vettigare att införa en politik som stöder den kreativa förstörelse som det nya företagsamma kapitalet medför.
Paul Lillrank är professor vid Aalto universitetet