Kremlofobi
Finland, Sverige, Polen och de baltiska länderna lider av ”russofobi”, meddelade som bekant president Putins sändebud Sergej Markov i HBL häromdagen. Hans hotfulla ton väckte bestörtning: ”Jag befinner mig nästan i chock efter att ha läst intervjun.
Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild”, kommenterade den svenska Rysslandskännaren Kristian Gerner för SvD.
Detta var inte första gången som Ryssland offentligt har anklagat oss: redan för tio år sedan ansåg Putins högra hand Sergej Jastrzjembskij att Finland tillhör ”det russofobiska blocket” i EU.
Då var orsaken uppenbarligen att Finland inte ville driva frågan om rysk visumfrihet i EU, i dag är orsaken Ukraina och Natodebatten.
Ordet russofobi har använts ganska ofta på senare år, inte bara på ryskt håll – det finns också finländare med specifika Rysslandsintressen som gärna odlar termen. Anklagelser om russofobi har drabbat bland annat finländska socialarbetare (på grund av finsk-ryska vårdnadstvister), Sofi Oksanen (som har skrivit om Estland under Sovjetockupationen) och Heidi Hautala (som intresserar sig för människorättsläget i Ryssland). Det finns russofiler som har kallats för russofober, trots att de har djupa kunskaper i ryskt språk och rysk kultur, breda ryska kontaktnät och starka vänskapsband till ryssar. Problemet med dem är nämligen att de har fel åsikter eller att de känner ”fel” ryssar – sådana som själva är russofober!
Det är nämligen fullt möjligt att vara rysk russofob. Forskaren Timo Vihavainen rapporterade på sin blogg i november om ett rundabordssamtal kring temat russofobi, ordnat av ett ryskt forskningsinstitut underställt presidentens administration. Deltagarna var eniga om att det finns både ”intern” och ”extern” russofobi. Den interna russofobins rötter finns i "zapadniki”, de som på 1800-talet ville att Ryssland skulle följa den västliga utvecklingen i fråga om teknologi, industrialisering och liberalism. Kampen mot liberalismen fortgår i dag: ”Den moderna slavofila nationalismen, som verkar bli allt starkare, vill inte att Ryssland och Europa ska ha några gemensamma värderingar”, konstaterar Vihavainen.
Ryssland söker igen sin identitet, och många vill att ryskheten förankras i den ortodoxa religionen, i en konservativ inställning i fråga om familjevärden, jämställdhet och sexuella minoriteter, i synen på demokrati, statsstyre och samtidshistoria. Man skapar en mytisk klyfta mellan öst och väst, och de som försöker överbrygga den och föra in så kallade västliga värderingar är då interna russofober.
Ordboksdefinitionen på ”russofobi” må vara ”motvilja mot Ryssland”, men för dem som använder termen betyder den egentligen något annat: russofob är den som inte håller med Rysslands nuvarande politik och vägval. En mera träffande term vore alltså ”Kremlofobi”, men det är väl för specifikt för att kunna användas som slagträ. Ett trubbigare vapen har större slagyta.
Theresa Norrmén är ordbrukare.