Eniga vi stå
EU:s ledande politiker beslöt den 20 mars i år att avhålla sig från "traditionella toppmöten" med president Putin. Statsminister Katainen deltog i beslutet.
Enligt en artikel i Helsingin Sanomat (18.4) skulle det ha irriterat president Niinistö att beslutet också gällde honom.
Artikelförfattaren är road. "Statsministern satt bakom lyckta dörrar utan assistent eller telefon och avgjorde vem som besluter om EU:s linje i Ukrainafrågan, presidenten eller statsministern. Det gör statsministern - bakom lyckta dörrar."
Enligt Fördraget om EU har unionen en utrikespolitik. Medlemsländerna har förbundit sig att diskutera och samverka i utrikespolitiska frågor. När det gäller att ta beslut krävs det enighet av de självständiga medlemsländerna. Inom EU lyckas de inte alltid, som till exempel då det gällde Irak och Libyen.
Paris, Berlin och London vill knappast överlåta sin utrikespolitik åt Bryssel, annat än i enskilda fall.
Valet av den utrikespolitiskt oerfarna Ashton till ansvarig för EU:s utrikespolitik bekräftade detta.
Enligt grundlagen leder presidenten utrikespolitiken i samverkan med regeringen. Regeringen leder EU-politiken, men får lov att samarbeta med presidenten, när det gäller utrikespolitiken. Finland har inte råd med en tudelad utrikespolitik.
Arbetet sker i regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott i presidentens närvaro. Utskottet bereder alla viktiga utrikespolitiska beslut, också då EU agerar i ärendet.
Om presidenten och regeringen inte kan enas i en fråga som gäller utrikespolitiken, kan regeringen ge en redogörelse till riksdagen. Ärendet behandlas i utrikesutskottet och frågan avgörs i plenum.
Gäller detta även de frågor, som överförts till EU?
Att man beslutar att en utrikespolitisk fråga överförs från nationell beslutanderätt till EU:s kräver presidentens godkännande.
Han hade gjort det beträffande Ukraina. Men att beslutet gällde presidentens eventuella möten med Putin var oväntat. Statsministern kunde ha reserverat sig och konsulterat presidenten. Statsministerns handlande har av allt att döma godkänts i efterskott.
Statsministern leder en regering. Statsministern är inte en konstitutionell institution med egna fullmakter. I viktiga frågor behöver han regeringens beslut, i viktiga utrikespolitiska frågor presidentens samtycke.
Att statsministern representerar Finland på EU-möten ger ingen extra makt i sakfrågor.
Om regeringen inte kan enas med presidenten kan den som sagt föra ärendet till riksdagen.
Men vad gör presidenten om regeringen inte skulle bry sig om honom? Presidenten har täta kontakter med riksdagens utrikesutskott. Han kan informera det om sitt missnöje.
Grundlagen ger riksdagen makten, att avgöra hur landets utrikespolitik skall se ut, oberoende av om den sker utom eller inom EU. Det är i nationens intresse att presidenten och regeringen kan enas i utrikespolitikens stora frågor.
Eniga vi står, splittrade vi faller.
Jacob Söderman är juris licentiat.