Olkinuora: En dödlig epidemi
”Han var en tyst kille som gick ensam vid staketet på rasterna. Nej, det var ingen som talade med honom. Hur så då?”
”Det var ingen som kom på besök sedan gymnasiet. Det är sju år sedan”.
”Hon var tystlåten men trevlig, helt vanlig. Det var ingen som anade något.”
”Jag har inte hört denna elev säga något i klassrummet i tre månader. Det är det ingen som har."
”Det var ingen som ville ha mig.”
Pojken som sprängde ihjäl folk i Myrbacka. Flickan som ville döda de mer lyckligt lottade. Kvinnan som lät sina nyfödda dö. Läraren. Massmördaren.
Den mest dödliga epidemin av alla, ensamheten, drabbar oss oavsett geografi, demografi och diagnos. De gamlas ättestupa, ett självmord dagligen, möter de ungas självdestruktiva kamikazeliv. Om denna sjukdom inte tar vårt liv, får det oss att ta andras. Varför gör vi på detta viset?
Man skulle förstå ensamheten om det fanns en ensam dam i Uleåborg och en annan i Strömfors. Men hur i hela friden kan det finnas tio ensamma människor i vårt hus? frågade barnet för länge sedan – och då hade andelen enpersonshushåll inte överskridit hälften av alla hushåll i vår stad än.
Man skulle se ensamheten om den syntes utanpå. Men bristen på vänner, den sociala ensamheten, och på livets mening, den existentiella ensamheten, döljs ofta bättre ju dödligare de blir. Den moderna människan är ju fri att välja, att födas och dö, föda och döda ensam, bara hon håller sin image, sin identitet och sin integritet intakt – ofta till vilket pris som helst. Framgång skall det vara, leende, tills allt brister.
Man skulle bli mindre ensam om man var mindre ensam. Ensamheten pyr i rum med evigt neddragna gardiner, i datorskärmens bleka ljus, i en verklighet som för den icke-ensamma bara är ett samvaroalternativ bland många andra, men för den sjukligt timida, deprimerade, utslagna den enda möjliga arenan. I dessa osthyveltider erbjuds hen ändå mer av samma vara: terapi på nätet. Men människan är inte ensam utan sin dator – man är ensam utan en annan människa.
Det behövs allt större smällar för att få oss vakna ur dvalan inför ensamheten. Ju groteskare dåd, ju perversare gärningspersoner desto fler brinnande ljus i kyrkorna och sentimentala tårar av självutnämnda bästa vänner i media. Vi får en daglig dos av fasa och fördömande, kafferastens gemenskap är räddad. Vi hör till flocken. För en stund har en annans ensamhet räddat oss från vår egen.
Ensamheten försvarar inte, utan den förklarar. Den finns i allas vår arvsmassa; vi skulle känna igen den om vi hade tid och mod.
Den tysta, gängliga pojken. Den späda flickan. Den hemlighetsfulla mamman. Den olyckliga läraren. Den sjuke ensamvargen.
Rädslan för att bli sedd höll dem borta från oss. Rädslan att beröras och vidröras håller oss borta från dem.
De blir fler. Så länge det inte finns någon.
Hilkka Olkinuora är ordbrukare och har ensamhet som yrke.