Stenius: Korrekthetens förrädiska charm
Det politiskt korrekta är kanske inte mitt mest synliga intresse nu för tiden. Om det beror på att jag i min grönaste ungdom vinnlade mig om att inte stöta mig med etablissemanget och för detta sällan belönades, undandrar sig min bedömning.
Detta i all synnerhet då dylika bedömningar med nödvändighet måste vara färgade av efterklokhet eller genompyrda av subjektiva perspektivförskjutningar.
Med åren, då man som tidigare konstaterats blir helvetes klok, har det politiskt korrekta i allt högre grad väckt min misstänksamhet. Vad är det politiskt korrekta om inte ofta annat än en tidigare motbjudande fördom vars negation plötsligt upphöjs till en snart sagt religiöst färgad dygd, med påföljande stopp för all vettig diskussion.
De första självständighetsårens kommunistskräck bytte till exempel på 60-talet skepnad, och den som klagade på att stalinistens hund i grannlägenheten skällde i ett sträck blev snabbt beskylld för sovjetfientlighet.
Liturgin ifråga om förhållandet till Sovjetunionen är alltför väl känd för att här kräva några ytterligare anmärkningar. Politiskt korrekt som den var fick den fortlöpa alltför länge.
Också i dag får man sig snabbt på pälsen om man vill diskutera rön som står i strid med den politiskt korrekta synen. Att koldioxiden är motorn bakom den pågående klimatförändringen bör man inte tvivla på. Att diskutera biologiska skillnader mellan män och kvinnor är minerad mark, i synnerhet om man vill tala om sexualiteten. Den obligatoriska svenskan börjar tack och lov bli föremål för en hygglig diskussion.
Kenen joukoissa seisot (red.anm. på vilken sida stod du) sjöng man för 50 år sedan. Det är fortfarande i dag viktigt att känna gruppens, rörelsens stöd i en osäker värld.
Det politiskt korrekta är en gyllene bur som hindrar oss att se världens mångfald. Det politiskt korrekta tar död på diskussionen. Där logik och argumentation skulle föra samhällsdiskussionen framåt, korrigera felen i kursen medan tid och möjlighet ännu finns, fungerar det politiskt korrekta som bromsande trossatser som inte tillåter avfällingar. Man bör minnas att religioner ofta står för mycket gott, men ändå inte sällan också är autoritära redskap för en mindre aktningsvärd maktutövning.
Det farliga med den politiska korrektheten är att den småningom blir ganska osynlig. Då motsatsen har kommit att bli en förlegad dogm får den korrekta synens avigsidor liten uppmärksamhet. Eller varianten där ett synsätt av olika orsaker är så etablerat och så bundet vid maktstrukturen att förändrade yttre omständigheter inte kommer att påverka det förrän det ofta är för sent.
I synnerhet små länder, små samhällsenheter bör värja sig mot det politiskt korrekta. I stora länder finns det trots allt en hel del utrymme på sidan om det politiskt korrekta för en tillräcklig massa som kan skapa motkrafter och diskussion.
I små enheter är du antingen korrekt eller så försvinner du. Något för oss finlandssvenskar att tänka på.
Geo Stenius är journalist i periferin.