Hade EU-valet relevans?
Helsingin Sanomat och HBL kom till samma slutsats då de på ledarplats analyserade resultatet av söndagens Europaparlamentsval (27.5). HS skrev att förbundsstatsutvecklingen nu "lagts på is". Och HBL:s rubrik lydde: "Begrav tanken på en förbundsstat".
Nästan helt motsatt var den tyske nationalekonomen Stefan Collignons slutsats: "Om Europa fortsätter med sin mellanstatlighet (intergovernmentalism), som inte tillfredsställer någon och hindrar en politisk utveckling, kommer Europeiska unionen att vara upplöst och likviderad inom tio år. Det här valet har visat att medborgarna i Europa inte vill styras av byråkrater utan ansvar (unaccountable) eller av fru Merkel och hennes lydiga pudlar."
Och Karel Lannoo vid tankesmedjan Centre for European Policy Studies hävdade att valresultatet var en reaktion mot mellanstatligheten och mot bakrumsuppgörelser som blivit en norm under eurokrisen.
EU är redan i många avseenden en förbundsstat genom euron, centralbanken, EU-domstolen, kommissionen och parlamentet samt genom att EU-lag står över nationell lag. Jag har svårt att förstå dem som gör federalismen till en principfråga. De partier och politiker som säger att de motsätter sig att EU blir en förbundsstat borde konkretisera, men det gör de sällan.
EU-valet blev i många länder en seger för populistiska, nationalistiska, främlingsfientliga och i vissa fall fascistiska partier. Jag kallar dem inte EU-kritiska för de beskyller ofta okritiskt och utan analys invandrare och EU för problemen. Resultatet var knappast en protest mot en förmodad förbundsstatsutveckling. Det är alltför abstrakt. Snarare var det liksom det låga valdeltagandet ett uttryck för maktlöshet. Det är ovanligt svårt att få grepp om vilken betydelse ens röst har i ett Europaparlamentsval.
Det är alltså demokratin det är fråga om. I en kolumn för fyra månader sedan undrade jag om EU-parlamentet hade makt att påverka den katastrofala skötseln av eurokrisen, som lett till massarbetslöshet och vidgade klyftor i en del medlemsländer. I debatten inför valet tyckte jag mig inte få något klart svar.
Den här gången var det meningen att väljarnas röst skulle ha konkret betydelse genom att det största europeiska partiets så kallade toppkandidat skulle bli kommissionens nya ordförande. Inte ens toppkandidaterna själva tycks ta det här på allvar, eftersom både socialisternas kandidat Martin Schulz och liberalernas Guy Verhofstadt redan inlett kabinettsspelet för att åsidosätta Jean-Claude Juncker, som var toppkandidat för det största partiet, konservativa EPP.
Redan från början var idén med toppkandidater förflugen. Kommissionen skall enligt nu gällande fördrag inte vara en politisk regering utan ett organ som bevakar unionens gemensamma intressen och ser till att reglerna följs.
Om Juncker inte blir kommissionsordförande är det dödsstöten för det här försöket. Om de europeiska partierna vill att invånarna skall ha inflytande måste de nästa gång hitta på något bättre.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.