Mitt i livet
Varthän näst? Det är en bra fråga. Jag leker med tanken på att bli läkare. Min man stönar.
Jag har skrivit en bok. Det tog mig tre år. Det beror delvis på att jag har ett heltidsjobb, med 60 timmars arbetsvecka och tre barn, varav den äldsta var sex år gammal när projektet började. Det är förklaringen till varför det tog så länge, men också förklaringen till varför det över huvud taget blev en bok.
Timmarna då jag skrev, vanligen mellan fem och sju på morgonen, och min halvtimmes promenad till jobbet var det enda vakna timmarna jag hade för mig själv. De som inte har småbarn påpekar ofta att barn lägger sig väldigt tidigt, vanligtvis klockan åtta och att de borde finnas tid för vuxentid efter det. Men de glömmer att det är den tid man som småbarnsmamma själv domnar bort, även om man för syns skull sitter i soffan som en vanlig, vaken individ. Så trött som jag var då blir jag förhoppningsvis aldrig igen.
Sedan är småbarnsåren över och man är mitt i livet. Plötsligt är man faktiskt vaken också efter klockan åtta. Man har tid att tänka. En del blir deprimerade, andra köper segelbåt, många börjar springa med siktet så småningom inriktat på ett maratonlopp. Jag skickade in boken till förlaget. Vi drar efter andan. Har tid att tänka efter. Ironiskt nog är det ofta mitt i livet som det slår en att man inte räknat ut vad som egentlig är livets mening.
Det finns de som tycker att det borde man ha listat ut vid det här laget. I synnerhet tonåringar som är inne på samma tankebanor. Möjligen har de rätt. Men vänta bara, säger jag. Frågan om vad du ska göra med resten av ditt liv är viktig. Rimligtvis viktigare när det finns mindre liv kvar än när man bara tagit den första tuggan. Mitt i natten kan frågan kännas panikartad, men den bär också på möjligheter.
Som tonåringen kan missnöjet med världen vara enormt, och det är svårt att förstå all ondska. När man levt i flera decennier är frågan inte längre varför, utan vad gjorde eller gör jag med den vetenskap jag har. Inget är inget bra svar. Att man var trött och upptaget låter som en bortförklaring.
Och lika upptagen som man var för fem år sedan är man ju inte längre. Fast många är fortfarande lika trötta. Är det tidsandan eller medelåldern som bär ansvaret för att så många låter som om de redan fyllt åttio när de påpekar att allt, trots allt, var bättre förr? Eller är det för att man själv var bättre förr?
Varthän näst? Det är en bra fråga. Jag leker med tanken på att bli läkare. Min man stönar. Jag funderar på att grunda en organisation som ska hjälpa kvinnor som bara behöver en liten puff, en liten chans. Jag anmäler barnen till Pandaklubben och är hemligt stolt när de i skolstyrelsen föreslår och klubbar igenom ett förslag att byta ut plastmuggarna vid vattenbehållarna mot papper. För en så oändligt stor fråga är framstegen futtiga och små. Det bästa med frågan varthän näst är att den påminner en om att man har möjligheter. Valmöjligheter. Det jag lärde mig av att skriva en bok är att man faktiskt inte vet hur slutet ska bli. Framför allt inte när man är mitt inne i det.
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.