Europas karta ritas om
Det började med Krim och kanske fortsätter med Ukraina. Men också andra gränser i vårt Europa är ifrågasatta detta märkliga år 2014.
Det började med Krim och kanske fortsätter med Ukraina. Men också andra gränser i vårt Europa är ifrågasatta detta märkliga år 2014.
Självständighetssträvanden i både Skottland och Katalonien kan leda till att två nya stater uppstår. Helt unikt är ju detta inte, låt oss minnas det stora tillskottet av nya stater på Balkan, Slovakiens tillkomst, Belgiens tilltagande de facto-delning, för att inte tala om Sovjetunionens upplösning.
De gångna decenniernas händelser kunde leda till slutsatsen att två tillskott till nationsfloran närmast är en formsak. Om skottar och katalaner verkligen önskar självständighet, låt dem få den. Men så enkelt är det nog inte. Idén om den odelbara nationen lever fortfarande stark och företrädarna för majoritetsbefolkningarna tar inte lätt på en delning.
Den skotska processen går vidare under civiliserade former. Premiärminister Cameron gör sitt bästa för att övertyga skotska väljare om det okloka i att rösta ja i höst, men han har lovat respektera folkomröstningens resultat. Dessutom lutar opinionerna i Skottland mot ett nej, även om marginalen krymper.
Dragkampen om de skotska rösterna är hård och argumenten skruvade på båda sidor. Visst överlever ett självständigt Skottland med en befolkning av nordisk storleksklass. Men rörigt blir det till en början om England vägrar en valutaunion kring pundet och kanske inlägger veto mot EU- och Natomedlemskap.
Katalonien är en annan femma. Relationerna mellan Barcelona och Madrid är alls inte civiliserade, det pågår ett slags konstitutionellt inbördeskrig. Regering och parlament i Madrid säger blankt nej till en folkomröstning över huvud taget, väl medvetna om att opinionssiffrorna just nu är 61 procent för ett fritt Katalonien.
När såväl den spanska högern som de spanska socialisterna motsätter sig en katalansk utbrytning, är läget i Katalonien det motsatta. Vid en träff med statsminister Artur Mas i Barcelona i mars fick jag intrycket att han tävlar med vänsteroppositionen om vem som kämpar hårdast för frigörelse. Hittills har de konstitutionella kriserna lösts med mera autonomi för Katalonien, men nu ser dialogen ut att ha gått i baklås. Ingen vill backa.
I Katalonien, i motsats till i Skottland, spelar språket en stor roll. Det autonoma Katalonien har upphöjt katalanskan till landets första språk och skolans enda undervisningsspråk. Spanskan är hemspråk för minst 50 procent av invånarna och deras barn får därför ett grundligt språkbad i skolan. I praktiken är Katalonien dock tvåspråkigt, men katalanskan är administrationens första språk. Madrid kräver helspanska skolor, medan katalanerna vill förstärka sitt eget språk. Intressant nog stöder många spanskspråkiga ändå ett självständigt Katalonien.
Om katalanerna framhärdar med sin omröstning, skall då Madrid i höst sända in armén för att förhindra den? Dramatiska tider kan stunda om konflikten djupnar. Om inte Östeuropa erbjuder tillräcklig dramatik i år, så kommer den att finnas i Västeuropa.
Ett handlingskraftigt EU behövs!
Pär Stenbäck är minister.