FI är på frammarsch
Det är hippt att vara med.
Feministiskt initiativ, allmänt kallat FI, är på frammarsch. Sedan i mars har det svenska uppstickarpartiet fördubblat sitt väljarstöd med 1 procentenhet, från 1,3 till 2,3 procent. Det är inte otänkbart att FI får in sin kandidat, svenskromen Soraya Post, i Europaparlamentet. Hur det sen går i det svenska valet i höst är en annan fråga. Kanske läser de presumtiva väljarna först igenom partiprogrammet och upptäcker att det är ett konglomerat av bitvis krockande och ofinansierade krav. Bland det mest verklighetsfrämmande ter sig idén att i dagens säkerhetspolitiska läge slopa försvaret.
En bidragande orsak till uppgången i väljarbarometern är att partiledaren Gudrun Schyman sedan augusti 2013 har rest omkring och hållit över hundra så kallade homeparties för Feministiskt initiativ. En gång i tiden betydde home party-försäljning av förvaringskärl i plast till hemmafruar. Sedan några år krängs det mest sexleksaker för kvinnor under beteckningen.
Nu bryter Schyman trenden genom att föreläsa och propagera för att man ska rösta på FI. Det är briljant marknadsföring från privata hem till, numera, rejäla samlingslokaler. Publiken är ung, urban, kvinnodominerad, medelklass och entusiastisk. Det är hippt att vara med.
Och det är här det blir intressant. För FI är ett fenomen, i ordets rätta bemärkelse. Helt klart fyller partiets väckelseliknande marknadsföring ett behov av att äntligen känna sig som en rörelse. Att få upp ordet feminism på den politiska agendan efter år av ljummen, till intet förpliktigande politikerretorik, är bara en sida av saken. Den andra är att få känna sig bekräftad – som kvinna, fast man inte får säga det högt. En FI-anhängare måste nämligen samtidigt vara antirasist, vänstersocialistisk och uppdaterad på hbtq-frågor. Det kan bli rörigt.
Så är partiet verkligen feministiskt? Inte utifrån grunddefinitionen att feminismen är en historisk, social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det var utgångspunkten för sjuttiotalets nordiska kvinnorörelse, den hittills mest framgångsrika feministiska lobbyrörelsen i modern tid.
FI däremot är snarare att beteckna som en intersektionell rörelse. Intersektionalitet är en teori som lärs ut i genusvetenskap och går ut på att förbjuda rangordning av olika ”maktordningar”. Det viktiga är hur dessa samverkar i syfte att diskriminera människor. Klassförtryck, könsförtryck, rasism är på samma nivå. Enkelt uttryckt: om en kvinna är svart med arbetarklassbakgrund är hon tredubbelt förtryckt. Är hon dessutom funktionshindrad, muslim och lesbisk är hon sexdubbelt förtryckt. Att hon är kvinna ger inga pluspoäng i den analysmodellen.
Det mest spännande med FI-vinden är att den attraherar unga kvinnor – och en del män. Det rör om på den symboliska nivån. Dagens Nyheter rapporterar att ”patriarkat” är ett av de mest googlade orden under april. Det inger hopp eftersom det indikerar att det bakom FI-happeningen kan finnas ett intresse för att ta reda på vad feminism verkligen står för.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.