Orimligt
Man inte hjälpa alla barn genom familjearbete.
Enligt en färsk utredning utförd av Valvira uppfyller en tredje del av socialarbetarna inom barnskyddet inte kompetenskraven, och endast hälften av kommunerna har så många socialarbetare att arbetet ens i teorin kan fås att fungera. Enligt en undersökning som publicerades 2013 upplever över 80 procent av socialarbetarna att det finns för lite resurser inom öppenvården.
Svårigheten med att få kompetenta socialarbetare är en komplicerad ekvation. Socialarbetarna är välutbildade och motiverade för sitt jobb, men trots det överväger 60 procent att byta jobb eller bransch. Enligt jämförande forskning känner sig finska socialarbetare mera belastade av sitt jobb än sina nordiska kolleger, och allra mest utsatta är de som jobbar inom barnskyddet. De känner också starkt motstridiga krav: å ena sidan vet de hur man borde jobba för att beakta de behov som barnen och familjerna i utsatta situationer har, å andra sidan har de så orimligt mycket klienter att det inte är möjligt i praktiken.
Då det är som värst kan en socialarbetare ha ansvar över 160 barn inom barnskyddet. I sådana situationer är det inte så underligt att personalen säger upp sig och att det är svårt att hitta ersättare.
Det paradoxala är att för lite resurser inom det förebyggande arbetet och inom öppenvården leder till ohållbara situationer och placeringar av barn och unga utanför hemmet som kunnat undvikas. År 2012 kostade en placering i medeltal 93 440 euro per barn per år. För varje barn som placeras kunde man således anställa en helt egen socialarbetare som stöd för barnets och familjens behov, och det skulle bli pengar över. En trängd kommunal ekonomi räcker inte som argument för att försvara den ställvis orimliga bristen på personresurser inom barnskyddet. Tvärtom.
De kommuner som förändrat sitt sätt att jobba har positiva resultat att rapportera. Ett färskt exempel kommer från Reso. Där har man fått omhändertagandena att minska med en tredjedel, lyckats minska på kön till familjerådgivningarna från tolv månader till en månad och tredubblat de familjers antal som får förebyggande familjearbete. I Reso kan man lova att familjen, dagvården eller skolan får hjälp inom en vecka från det att de tar kontakt. Och vad har detta kostat? Ingenting. I stället har man sparat 600 000 euro på årsbasis.
Man inte hjälpa alla barn genom familjearbete – det finns situationer som är så svåra att en vanlig medborgare inte kan föreställa sig dem. Men genom att använda resurserna vettigt kan man bättre hjälpa också de barn som ändå måste placeras. Det finns således inget att förlora, men allt att vinna.
Så hur många gånger skall detta behöva sägas - att man genom att investera i förebyggande arbete kan få samhällsekonomin i skick? Och att man, då man sparar på det förebyggande och universella, de facto ökar kostnaderna? Så skippa nu argumenten på allt vi måste skära ner för att rädda landets ekonomi.
Det funkade inte på 1990-talet. Det funkar inte nu.
Mirjam Kalland är generalsekreterare för Mannerheims barnskyddsförbund.