Ouagadougou
Han tog itu med min cykel. Det samlade sig nyfikna, till slut ett femtiotal.
Under trädet satt tre unga gossar. De höll i några hönor. En fin bil anlände. De lyste upp, kunder. Chauffören, som kört två ungdomar ur mitt följe dit, pekade mot floden. Man såg krusningar på ytan. Krokodiler.
Det gick sakta upp för de två unga européerna att det man erbjöd turister nära Ouagadougou, huvudstaden i Burkina Faso, var att kasta hönor i floden och se bestarna kämpa om dem.
De såg villrådigt på varandra. Gossarna närmade sig med hönorna.
Som EU-ombudsman deltog jag i de fransktalande ombudsmännens möten. Många kom från de fransktalande länderna i Afrika. Vi hade föreslagit regler om god förvaltning, som Europaparlamentet godkänt. Reglerna följde de bästa förvaltningsprinciperna i EU:s medlemsländer.
När jag presenterat dem på mötet i Ouagadougou väckte det stort intresse. Det ställdes många frågor.
– Kan man i lag kräva att en tjänsteman bemöter medborgarna vänligt? Var det lätt för parlamentet att godkänna det?
– Det gäller att visa respekt mot medborgarna, sa jag, några tyska konservativa klagade dock högt i parlamentet.
– De tyckte väl att det är en hävdvunnen rätt för byråkrater att behandla folk illa. I övrigt var man positiv.
Jag berättade att vi föreslagit att rätten till god förvaltning intas i EU:s grundrättsstadga.
Ombudsmannen från Burkina Faso, en före detta inrikesminister, såg bister ut: – Hur skall ni få kommissionen och följa reglerna, när de inte är bindande? Han fann den svaga punkten.
– Vi försöker, sa jag, men det kan bli svårt.
Ombudsmannen från Djibouti meddelade att han föreslår att man godkänner reglerna som en bindande lag när han kommer hem. På ett möte i Andorra berättade han senare att han lyckats.
En eftermiddag beslöt jag att cykla. Hotellet hade en cykel. Sadeln satt för lågt.
– Cykla två kilometer med huvudvägen, ta till höger, efter en kilometer sitter en man under ett träd, sa portiern, han fixar sadeln.
Jag trampade i väg. Där satt han och reparerade cyklar under ett lummigt träd. I sluttningen bakom satt tre äldre män på en bänk och iakttog.
Han tog itu med min cykel. Sadeln satt hårt. Det samlade sig nyfikna, till slut ett femtiotal.
Han bad om 70 centimes, när sadeln var fixad. Jag hade bara en tio francssedel. Många sökte spontant efter växelmynt i sina fickor.
– Det är bra så, sa jag, fint arbete. Så cyklade jag vidare.
I planet hem berättade min belgiske jurist om episoden vid floden.
– Köpte ni höns? Han log besvärat.
– Vad kunde vi göra? Chauffören var stolt för att han fört oss dit, gossarna hade inte andra kunder.
– Krokodilerna dök upp, sa han, de piskade upp strandvattnet, slukade hönsen. En höna smet i land. De ville sälja den på nytt.
– Vad tyckte man om min presentation av fallen, frågade han stilla.
– Alla var nöjda, sa jag. Du gjorde det bra.
Jacob Söderman är juris licentiat.