Tacka vet jag det politiskt korrekta
Politisk korrekthet representerar våra gemensamma och framgångsrika försök att bete oss medvetet och anständigt.
I april skriver sportjournalisten Pekka Vahvanen i Helsingin Sanomat om sitt och andras skrikande på ishockeymatcher. Texten handlar om sport, men så här inför EU-valet är den mera intressant för sin attityd till politik. ”Karhunen, dina trosskydd sitter fel”, har han skrikit åt uleåborgslaget Kärpäts målvakt.
Sedan tror jag att han skall skriva om sitt genusmedvetna uppvaknande. Om hur han förstått hur i grunden skevt, fördomsfullt och förminskande som hans skrikande är. Men det gör han inte. I stället skriver han att han kommer att fortsätta skrika. För att det kanske stör motståndarnas målvakt. Och för att hans och andras skrikande också är ett sätt att få vara sig själv. För Vahvanen är hockeyläktaren en terapeutisk primitiv frizon där han får vara sig själv, folklig, utan krav på politisk korrekthet. Som en fri och sann junt.
Texten utgår från att vi som läsare skall känna igen oss och hålla med. Lite skamsna kanske, men i grunden som oss själva, fria från den lätta fernissa av påtvingad civilisation som det upplysta samhället påtvingat oss. Jag håller inte alls med Pekka. Den så kallade folklighet som förlöjligar flickor och kvinnor, den får han ha för sig själv. Det är bra att lyfta upp och diskutera fördomar, att sätta katten på bordet. Men om ingenting annat än det händer så riskerar fördomarna att bekräftas och förstärkas i stället för att utmanas.
Lika problematiskt som kvinnosynen är den outtalade utgångspunkt som Vahvanen delar med så många andra: att politisk korrekthet, medvetenhet och eftertanke egentligen bara är yta, och att hur vi egentligen är syns i det okontrollerade, primitiva och ogenomtänkta.
Bland mina studenter på jobbet finns det några som skriver pro gradu-arbeten om rasism, minoriteter och människor i marginalen. De människor som intervjuats pratar och agerar ibland ganska fördomsfullt. I mina och studenternas diskussioner om intervjuerna märker jag att vi ofta beskriver de inspelade människornas fördomsfulla tal som ”öppet” och ”ärligt”. Som om det skulle vara så att alla de gånger de pratar eftertänksamt om samma saker skulle vara oärliga, och döljande, och att deras egentliga förhållningssätt syns när de är som minst reflexiva.
Det är, märker jag, inbjudande lätt att hamna i precis samma position som Vahvanen och många andra, och tänka sig att det genomtänkta och reflekterade är förställt, medan det ogenomtänkta är sant. Men i valet mellan att se mig själv och andra som i första hand medvetna och resonerande eller som i första hand primala och instinktiva så väljer jag alla gånger det första. Politisk korrekthet representerar våra gemensamma och framgångsrika försök att bete oss medvetet och anständigt.
Fulla av fördomar är vi alla ändå förstås. Men när jag skäms över dem är problemet inte att jag är kulturellt förtryckt, och behöver en frizon där jag kan vara mig själv. Problemet är just fördomarna. Som kan synliggöras, diskuteras och förändras precis tack vare det som populister kallar politiskt korrekthet. Utan den står vi där i hopen, och skriker.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.