Entusiasmen för krig
Har då medborgarnas inställning någon betydelse för besluten om krig och fred?
Chefredaktör Eilina Gusatinsky vid den finlandsryska tidningen Spektr förvånade sig för en tid sedan i nättidningen Uusi Suomi över sina ryska landsmäns ändrade attityder efter erövringen av Krim. ”Med mina kamrater har vi funderat hur hela landet på tre veckor blir hysteriskt på samma sätt som i 1930-talets Tyskland”, säger hon.
Det var djärvt sagt. Den som jämför Putin med Hitler eller dagens Ryssland med Nazityskland mönstras i allmänhet ut från debatten som russofob.
Enligt en opinionsmätning stöder två tredjedelar av ryssarna den aggressiva politiken mot Ukraina och den ryska duman har nästan enhälligt gett Putin fullmakt att agera i hela Ukraina. I Tyskland var Hitler omåttligt populär så länge han erövrade områden och länder i stort sett utan tyska dödsoffer.
Men om man får tro den österrikiske (eller egentligen kosmopolitiske) författaren Stefan Zweig var entusiasmen för det andra världskriget, som Hitler startade 1939, inte så stark som man i allmänhet antar. I sin bok ”Världen av i går”, som han skrev exil i Brasilien och som utkom första gången på tyska (Die Welt von Gestern) i Stockholm 1942, jämför han inställningen vid första världskrigets utbrott 1914 med läget 25 år senare.
Zweig fann själv Wien i ett rus då första världskriget bröt ut. Den första skräcken för kriget hade övergått i plötslig entusiasm. Vid krigsutbrottet 1939 var stämningen en helt annan. Zweig förklarar skillnaden med att folken ännu 1914 litade på sina auktoriteter. 1939 däremot hade tron på den egna regeringens ärlighet eller åtminstone duglighet försvunnit i hela Europa. Inte heller i diktaturländerna Italien och Tyskland trodde man på ledarna. Man lydde men jublade inte.
För hundra år sedan visste man dessutom inte vad krig var. Kriget var en legend, det var något heroiskt och romantiskt. 1939 års generation däremot kände till kriget och hyste inga illusioner.
I sin bok ”The Sleepwalkers” (2012) om förspelet till första världskriget tillbakavisar Christopher Clark dock myten om att människorna hälsade kriget med chauvinistisk entusiasm. För de flesta kom mobiliseringen som en chock.
Har då medborgarnas inställning någon betydelse för besluten om krig och fred? Åtminstone bidrog medborgarnas protester till att USA 1975 lämnade Vietnam sedan drygt 58 000 av dess soldater stupat och 50 000 deserterat. Efter det drog sig Förenta staterna för att delta i krigsaktioner om inte de egna förlusterna kunde minimeras, vilket syntes i Gulfkriget 1991 och Kosovokriget 1999.
Det är skillnad mellan ett försvarskrig på eget territorium och ett krig på annans mark. De ryska opinionssiffrorna är skrämmande för de gäller ett krig mot ett annat land. Det har hävdats att i ett sådant läge skulle ukrainarna gå in för en bitter gerillakrigföring, som skulle medföra ryska offer. Skulle den ryska medborgaropinionen ens då svänga? Och skulle en svängning påverka politiken?
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.