Finland och geopolitikens återkomst
Finns det en verklig Natooption om och när den behövs? Om Finland så önskar, ja.
Ingen kan undgå att märka att Ukraina berör Finland djupt. Åtminstone de diskuterande kretsarna, the chattering classes, går på högvarv. Nato eller inte Nato? För etablissemanget tycks det vara svårt att förstå varför folket inte vill ansluta sig, när Ryssland nu visat sitt rätta jag. Det kan vara allt skäl att titta närmare på de attityder som formar den majoritet av befolkningen som säger nej.
Det är allmänt accepterat att historiska bilder, även myter, formar dagsopinioner. Vinterkriget är en – vi slåss heroiskt om därtill tvingade. Men också bilden av Finlands försiktiga, målmedvetna och skickliga balansgång mellan öst och väst under 47 år, har etsat sig in. Vi inte bara framställde oss som neutrala, vi blev också neutrala. Kanske det receptet håller också i dag, tycks många tro som ännu minns det kalla krigets polarisering. Samma fenomen syns även i Sverige.
Någon invänder att också de yngsta väljargrupperna säger nej till Nato. Jag tror att urbana, gröna och globaliseringspositiva attityder här spelar in. Man har växt upp i en värld där en militärallians ses som antediluviansk, invasioner och kärnvapen som reella hotbilder tycks inte existera längre. Den gränslösa världen och EU innebär för den att geopolitiska realiteter saknar relevans. USA är ingen välgörare utan en imperialistisk översittarstat, anser de.
Partierna grupper sig på ett bekant sätt. Det förväntade regeringspartiet Centern känner Kekkonen-nostalgi medan vänsterförbundet och anti-Nato hör ihop. Det gäller att hålla låg profil när Ryssland dundrar.
Naturligtvis finns det också analytiska kritiker av Natooptionen, men de formar knappast de folkliga opinionerna. Ökar medlemskapet vår faktiska trygghet, då vår långa östgräns blir en ny-gammal förkastningslinje mellan väst och Ryssland? Vi blir delaktiga av USA:s kärnvapenparaply, men blir samtidigt ett militärt mål, anser dessa debattörer.
Eftersom den heterogena majoriteten mot Nato knappast försvinner innan nästa regering bildas, återstår det för Finland att se om sitt hus med andra medel. Men Natodebatten är nyttig då den sänder en stark signal till Moskva om vad som kan hända om Ryssland förivrar sig. Putin & Co skall inte kunna förlita sig på att majoriteten består.
Geopolitiken har kommit tillbaka, likaså geoekonomin. När Putin anser att vi kan kontrolleras via naturgasen, bör vi bygga ut flytgaskapaciteten. Gör det planerade kärnkraftverket oss eller ryssarna mera beroende av varandra? Det positiva självförsvaret är en genuin integrering av de ryssar som redan bor i Finland och ett gradvis avskaffande av dubbelt medborgarskap.
Finns det en verklig Natooption om och när den behövs? Om Finland så önskar, ja. Den dag presidenten, en enig regering och de ansvarskännande riksdagspartierna meddelar att läget kräver en ansökan (och att Sverige också går in för det), då kommer majoriteten att förvandlas till en minoritet och de som avvaktat kommer att acceptera beslutet. Så också jag.
Pär Stenbäck är minister.