Vara Vit Mans slav?
Men Herrarna försvann inte för det. Ännu återstår mycket att göra.
År 1963 skrev Sonja Åkesson dikten ”Äktenskapsfrågan”, mer känd under sitt omkväde ”Vara Vit Mans slav”. Samlingen hade den ironiska titeln ”Husfrid”. Den förslavade hemmafrun är den mest effektivt utmejslade av Åkessons folkhemskritiska underdogs och rollröster. Som gift, skild, ensam mamma, omgift och hemmafru visste vad hon talade om. Poeten var mantalsskriven i kvinno- och moderserfarenhetens bottenmylla.
Samma år utkom också Betty Friedans bästsäljare ”Den feminina mystiken”, som handlade om ”problemet utan namn”: hemmafruarnas eskalerande missnöje och psykiska problem. Då hade könsrollsdiskussionen redan sparkats i gång i Sverige med Eva Mobergs krav på avskaffande av äktenskapet som ”försörjningsinrättning” (”Kvinnans villkorliga frigivning” 1961).
Sonja Åkesson satte sextiotalets förkrympta kvinnovillkor på formel genom att likställa könsmaktsordningen med slaveriets brutalitet (”Vit Man tjäna Lön på sina Arbete./Vit Man köpa Saker./Vit Man köpa hustru”). Pidginsvenskans absurdistiska tillspetsning läcker ilska: ”Hustru diska sås./Hustru koka lort./Hustru sköta grums./Vara Vit Mans slav.” Men slavägarens härskarbeteende producerar inte bara kvinnans utsugning utan även hennes lidande. Äktenskapet framstår som den kvinnliga underkastelsens återvändsgränd: ”Aldrig bliva fri Stora Skuld/till Vit Man.”
I sin feministiska analys av kvinnoförtrycket i ”Det andra könet” använder Simone de Beauvoir sig av Hegels herre-slav-dialektik från ”Andens fenomenologi”. Den filosofiska utgångspunkten är att Jaget alltid är beroende av den Andre för bekräftelse. Inget självmedvetande kan uppstå utan den Andres blick. Sålunda, utan Slav ingen Herre. Därför är Slaven hos Hegel den utvecklingsbara människosorten eftersom Slaven vet mer om Herren än han vet om sig själv. När Slaven frigör sig blir Herren kvar med ett ofullständigt självmedvetande, desorienterad och hjälplös.
Beauvoirs argument från 1949 var att kvinnorna fortfarande var förtryckta eftersom de ännu inte lyckats ta sig in på Slavens plats i den historiska utvecklingen. Därför behövdes emancipationen. Kvinnor måste gå samman som kvinnor, organisera sig och göra uppror. Först då kunde de få ”en direkt och autonom relation till männen”. De senare måste förstås på sitt håll emancipera sig från sekler av slentrianmässigt kvinnoförakt, kan tilläggas.
1970-talets kvinnorörelse var strategiskt sett ett försök att i enlighet med Beauvoirs rekommendation gå in på slavens plats och skynda på utvecklingen mot ett jämställt samhälle. Men Herrarna försvann inte för det. Ännu återstår mycket att göra. Medialiseringen, inte minst internetpornografin, inympar självförakt i unga kvinnor och kvinnoförakt i unga män. Sonja Åkessons avslutande versrad ”Komma krypa knäna/tigga/vara Vit Mans slav” kan kännas hårresande aktuell som en beskrivning av kvinnors överlevnadsstrategier i ett allt hårdare samhällsklimat.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.