Vänskap bland folken
Jag applåderade, men var dessvärre den enda på hela stadion.
Våren 1982 bildade Kalevi Sorsas en regering. Jag blev social- och hälsovårdsminister. Efter ett plenum kom Sorsa fram till mig. Han sade att jag valts att representera regeringen att fira Vänskaps- och biståndspakten i Moskva. Han lät som det var en lotterivinst. Det var en årlig rutin.
I april åkte jag med en grupp av aktiva från Finland-Sovjetunionen-samfundet till Moskva. En diplomat från UM följde med för att se efter oss.
I Moskva hölls tillställningen inför ett hundratal i en vacker byggnad från tsartiden. På första bänk tronade vår ambassadör med sin paranta fru. Jag talade varmt om vänskapen mellan folken och vsb-pakten med beprövade ordval. En rysk kollega gjorde detsamma.
Efteråt var det mottagning på Finlands ambassad. Ambassadören och hans fru behandlade den unga ministern avmätt. De mottog gästerna på egen hand. Jag hade en trevlig dam som tolk för att kunna samtala med ryska dignitärer. Min delegation trivdes bra med de goda dryckerna och smakliga matbitarna.
Efter mottagningen borde jag ha åkt hem. De övriga skulle fortsätta på vänskapsbesök till Grusien. Jag hade hört att Grusien betyder idel sol och vänskapliga människor och beslöt åka med. På morgonen tog vi flyget till Tbilisi.
Våren var sen det året. I Tbilisi möttes vi av strilande regn och 3 plusgrader. Utanför planet frös en ung protokollchef i mörk kostym. Vi skyndade in i VIP-salen. Där stod två äldre herrar. De hälsade surt på oss. Det soliga Grusien med dess älskvärda människor lyste med sin frånvaro.
Efter många tysta minuter frågade jag protokollchefen varför mottagarna är ilskna.
– De ringde från Moskva och sade att ministern bör föras på en konsert, trots att Tbilisi Dynamo spelar mot Standard Liege här i kväll.
– Men vi gillar fotboll sa jag. Vi går gärna på matchen.
Han gick fram till de sura herrarna. Nu blev det liv. En rusade till en telefon. Snart satt vi i bilar, som ledda av en polisbil med tjutande sirener, ilade mot fotbollsstadion. Väl framme skyndade de förbi alla köer och vakter ropande Finskaja delegatsia, Finskaja delegatsia!.
Snart befann vi oss uppe på Dynamoklubbens fina podium och blickade mot planen. Läktarna var fyllda av entusiastiska grusier. Matchen började. Våra värdar var eld och lågor. Min delegation likaså.
Jag gav mig själv en varm eloge för mina enastående diplomatiska färdigheter. Jag var överfylld av självbeundran, då Standard Liege gjorde mål. Jag applåderade, men var dessvärre den enda på hela stadion.
Tusentals förargade blickar tittade upp mot oss. Vem är det som applåderar? Vilken provokation!
Dynamo förlorade 1–0. Våra värdar var sura igen.
På supén förklarade jag – ville lätta upp stämningen – hur Standard Lieges finurliga högerback, Eric Gerets, riggade upp offsidefällorna, som tog musten av Dynamos anfall. Våra värdar blev ännu dystrare.
Det soliga och vänliga Grusien mötte vi inte på den resan. Stilla insåg jag att min framtid inte ligger inom diplomatin.
Jacob Söderman är juris licentiat.