Modigt gjort?
Det skall ju inte krävas mod för att säga vad man tänker om feminismen.
När jag för ett par månader sedan i min kolumn dristade mig att reflektera över mäns och kvinnors biologiska skillnader och deras eventuella inverkan på det sexuella och sociala beteendet, sade en god vän till mig att det var modigt gjort. Jag hade visserligen väntat mig att någon kringströvande genusstalinist skulle flyga i taket, men att det skulle vara speciellt modigt att skriva det jag skrev hade inte föresvävat mig.
Om detta är modigt, tyder det på att den allmänna diskussionen om jämställdhetsfrågor har spårat ut totalt. Det finns tyvärr en hel del som talar för att detta är fallet.
Den svenska journalisten och feministen Belinda Olsson lade nyligen i en tredelad tv-serie fram vissa dubier om sin egen feminism, sådan som den hade tagit sig uttryck i antologin Fittstim för femton år sedan. I tv-serien Fittstim – min kamp träffar hon nu personer som sysslar med genuspedagogik, hon samtalar med radikala feminister, med medlemmar av mansgrupper, med invandrarkvinnor och många andra, i en sympatisk, reflekterande ton. På intet sätt får man intrycket av att Belinda Olsson inte längre skulle vara feminist, hon funderar bara på formerna.
Hon har blivit massivt nedskälld.
En utgångspunkt för kritiken har varit att hon borde ha talat om löneskillnader, misshandelsstatistik och patriarkala våldtäktsdomar. Detta i stället för frågor av typen män och kvinnors lika värde, möjligheter och skyldigheter. Att människor först och främst ska behandlas som individer, inte som sitt kön.
Programmen tar också upp vissa iögonenfallande avarter av feminismen. I ett berättar därför en ledare för en mansgrupp med devisen ”lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor” hur radikalfeminister kommer och spottar på honom. Kvinnor från SCUM (The Society for Cutting Up Men) får föra fram sina teser om att män är en biologisk olycka och att män är djur samtidigt som Olsson intervjuar kvinnor som säger att vissa feminister inte bryr sig om vanliga förvärvsarbetande kvinnors vardag.
Modigt gjort? I varje fall tydligen olämpligt.
Det finns alltså en sorglig ensidighet i könsdebatten. Det är okay att ta upp exempelvis misshandel och som det heter patriarkala våldtäktsdomar men sedan är det inte okay att ifrågasätta det lämpliga att kollektivt kalla män för en biologisk olycka. Det viftas bara bort som ovidkommande bagateller. Samtidigt viftar man bort männen från jämställdhetsarbetet.
En överlägsen majoritet av alla män och kvinnor är i dag hos oss för jämställdhet. Den offentliga debatten styrs emellertid av vad man kunde kalla för mediefeminister. Där flyger argumenteringen glatt över stock och sten.
Den olyckliga följden av detta är att feminismen som samlande kraft för en positiv samhällsutveckling tappar styrkraft och förlorar mycket av det som har gjort jämställdhetsarbetet till så viktigt för hur vi lever i dag.
Det skall ju inte krävas mod för att säga vad man tänker om feminismen.
Geo Stenius är journalist i periferin.