Diplomat, analytiker och skribent
Efter ambassadörstiden i Stockholm blev Max utrikespolitisk husgud för en generation svenska politiker
I dag har ett år gått sedan minister Max Jakobson gick bort. Jag påminns då och då om en central del av hans livsverk genom en titt på bokhyllan. ”Vinterkrigets diplomati”(1955) var så till vida ett märkligt verk för att han, med begränsad tillgång till arkivkällor, lyckades träffa nästan rätt med sina tolkningar av de faktorer, hemma och utomlands, som bidrog till vinterkrigets utbrott och förlopp.
Max Jakobsons livsgärning är välkänd: journalist, diplomat, sedan samhällspåverkare som EVA:s första chef och som flitig skribent. Det brukar anses att kandidaturen till posten som FN:s generalsekreterare utgjorde dess höjdpunkt, trots att den inte bar ända fram. Sedan dess har det spekulerats vem som fällde Finlands kandidat: Sovjet eller araberna? Jukka Tarkkas utmärkta biografi över Jakobson (Det kalla krigets diplomat) kan läsas så att USA kanske fällde avgörandet genom att upphäva sitt första veto mot Waldheim!
En viktig behållning av Tarkkas biografi är redogörelsen för förhållandet mellan president Urho Kekkonen och hans rådgivare Jakobson. Den säger mycket om båda herrarnas fördomsfria pragmatism. Jakobsons starka västliga idégrund och UKK:s stskräck visade sig vara en fruktbar kombination. Respekten var ömsesidig.
Jag lärde känna Max närmare när vi startade den Internationella krisgruppen (ICG) i London 1995. Jag förstod hur han hade imponerat på amerikaner under sin tid som pressattaché i Washington och som FN-ambassadör. Hans intellekt hade gett honom ett brett kontaktnät, unikt för en finländare på 1960- och 1970-talen.
Efter ambassadörstiden i Stockholm blev Max utrikespolitisk husgud för en generation svenska politiker. I en intervju i december 2013 kallar Carl Bildt honom ”en av efterkrigstidens främsta diplomater” och tillägger att en och annan i Sverige nu blir sur. Göran Persson sade sig ha en del av Jakobsons trilogi över 1900-talets världshistoria på sitt nattduksbord (fint översatta av Geo Stenius) och uppmanade varje svensk ambassadör att läsa dem. – Men när jag 2006 sammanförde Max och Persson med George Soros, lämnade Persson oss utanför samtalet i ivern att tala ihop sig med Soros …
Under mitt sista sammanträffande med Max Jakobsson i hans hem skulle vi diskutera en gemensam väns bortgång, men förstämd märkte jag att hans minne sviktade. Hans sätt att klara av situationen var den borne diplomatens. Han ställde frågor och kunde lista ut vem samtalet gällde.
Vid minnesstunden på Ständerhuset den 15 mars 2013 bidrog utrikesminister Tuomioja med en belysande anekdot: När en tv-redaktör 1979 frågade Max vem som borde utpekas som skyldig till vinterkrigets utbrott, svarade Max: Hur vore det med Stalin? Vartill redaktören, trogen tidsandan, rättade honom: Jag menade på finländsk sida.
Max antog förkunnarens roll när han påminde oss om var vi hörde hemma under en tid av ideologisk förvirring. Ralf Friberg tillade i nekrologen i HBL att han även måste ses som en brinnande fosterlandsvän, trots sitt svala intellekt.
Pär Stenbäck är minister.