Omstart
Hittills har responsen nästan uteslutande bestått av ”nej!”, baserat på andra argument än pedagogiskt innehåll.
Jag har skrivit hela mitt vuxna liv. En del har blivit läst, annat inte. Ingenting kommer i närheten av den uppmärksamhet som det diskussionsunderlag om tvåspråkig lärarutbildning i Helsingfors jag och två andra kolleger skrev i början av januari. På ett sätt är det bra, för utbildning skall diskuteras. Men debatten har hamnat snett. Det är klart att vi insåg att förslaget innehöll finlandssvensk högskole- och regionalpolitik, men att diskussionen nästan helt skulle komma att handla om det hade jag inte förstått. Inte heller att tonläget skulle bli så affekterat.
För dessvärre har varken affekt och regionalpolitik särskilt mycket att göra med pedagogik. Att säga Vasa-Helsingfors, Vasa-Helsingfors, Vasa-Helsingfors och tro att den diskussionen i något skede av sig själv skall övergå till att handla om hur svenskspråkig utbildning i Finland skall utvecklas på bästa sätt fungerar inte. Man kan tycka att just det delvis är mitt eget fel, för utan Helsingforsförslaget skulle inte regiondebatten ha behövt komma upp. Men för oss som är pedagoger, och generellt sett vet mera om undervisning och lärande än andra frågor, så kunde vi ju också försöka se om vi kunde prata om pedagogik en stund.
Till exempel om hur ökande tvåspråkighet, ökande mångkulturalitet, och det dokumenterat stora intresset för svenska bland många finskspråkiga familjer skall få plats i skolan. Vilka slags lärare behövs för olika lösningar, hur skall vi handskas med balansgången mellan minoritet och majoritet och samtidigt ge utrymme och erkännande åt både dem som är tvåspråkiga, och åt dem som vill ha ökad kontakt med svenskan? Hur förhåller sig svenskan som nationellt minoritetsspråk till den ökande mängden av andra språk, och vilken skall vara de svenskspråkiga utbildningarnas roll i ett kommande mångfaldssamhälle? Och medan vi bestämmer oss för den framtida finlandssvenska skolans form: varifrån skall vi hitta lärare till de nyländska klassrummen?
Jag tycker att det här är relevanta frågor. Jag tycker också att det är rimligt att en grupp tvåspråkiga pedagoger vid ett tvåspråkigt universitet med en erkänd och efterfrågad finskspråkig lärarutbildning i en tvåspråkig region där det fattas lärare kan få pröva tanken på en småskalig tvåspråkig lärarutbildning, och få den tanken diskuterad som en pedagogisk fråga. Också av sina lärarutbildande kolleger vid landets enda svenskspråkiga universitet.
Så har det inte blivit ännu, hittills har responsen nästan uteslutande bestått av ”nej!”, baserat på andra argument än pedagogiskt innehåll. Det är klart att vi också så småningom måste prata om regioner och universitet, men om vi hela tiden hoppar över pedagogiken och går direkt på politiken kommer det inte att hända så mycket med just pedagogiken. Men det är inte för sent att börja prata om det som vi pedagoger verkligen vet något om: klassrum, som skall fyllas med innehåll. För det är ju så mycket intressantare. Och till skillnad från regionalpolitik har vi faktiskt något att säga till om i den frågan.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.