Vargar och nymfomaner
Själv var jag inte speciellt chockerad, också om det stundvis var naket och rått.
Det ojades och vojades över mängden sex och naket redan innan Lars von Triers film Nymphomaniac hade haft premiär, och efter premiären har det funderats på om sådant sex kan berättigas, var gränsen för porr egentligen går, och huruvida filmen är kvinnofientlig.
Själv var jag inte speciellt chockerad, också om det stundvis var naket och rått. Filmen är stundvis briljant, stundvis riktigt usel, lite långrandig, och emellanåt faktiskt rolig. Men det som blev kvar och skavde var frågor kring ensamhet, annorlundaskap och vad som är legitima krav på partners och människor omkring en.
Filmer som Nymphomaniac väcker frågor om mängden och graden av explicit sex i filmer i dag, och Lars von Trier myser säkert över all uppståndelse, men det är sexet och kvinnobilden i mainstream-filmerna som jag skulle vilja diskutera. Man kan tycka vad man vill om det faktum att det visas mera vågat sex på film i dag, men det provocerar mig att sexscenerna i mainstream-filmer som The Wolf of Wall Street går obemärkta förbi, för någonstans så är det ju just här som det blir intressant.
Sexet måste absolut inte vara en vändpunkt i en films narrativ, så där som i vissa filmer där det där ena samlaget markerar allvaret i förhållandet mellan de två huvudrollsinnehavarna, eller porträtteras på något visst sätt. Poängen är att man inte kommer ifrån att vi påverkas av sexskildringar på film, och att gränserna för vad som anses normalt, acceptabelt eller eftersträvansvärt förflyttas. Nytt, asfult mode blir ju sakteligen snyggare för varje gång man konfronteras med det, precis som toleransen för rasistiska uttalanden verkar växa för vareviga uttalande, och så är det också med vågade eller chockerande filmscener.
Naket är inte automatiskt kvinnofientligt, och en atypisk kvinna i huvudrollen är inte automatiskt feministisk men det är fortfarande förhållningsvis ovanligt med kvinnligt tolkningsföreträde på film. Säga vad man vill om Nymphomaniac, som minsann har sina brister, men den kvinnliga huvudrollen berättar sin egen historia, rakt upp och ned, utan att be om ursäkt eller framställa sig själv som något offer.
Konstrasten är stor om man jämför med den oändliga raden av rumpor och bröst som guppar förbi i The Wolf of Wall Street, där kvinnorna utgörs av kvinnokroppar som ständigt är tillgängliga, vare sig det gäller lite tafsande eller penetration. Anonymiteten i kvinnokropparna provocerar mig, och sättet på vilket penetrationen och pengarna blir maktredskap, grunden för mannens dominans över kvinnan.
Gemensamt för dessa väsensskilda filmer är att båda rymmer endast vita, smala och konventionellt vackra kvinnokroppar, och att båda förtjänar och kräver en analys av både kvinno- och mansbilden och sexskildringarna.
Antonia Wulff jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.