Presidenter är inte ofelbara
Respekten för presidentämbetet är så stort att den offentliga kritiken ofta uteblir.
En regering kan inte avge löften på sin efterträdares vägnar och motse att följande regering förbinder sig att förverkliga dem. Så sade president Sauli Niinistö till Yles nyheter under OS i Sotji.
Det är ett förvånansvärt uttalande. Lika besynnerligt som hela debatten om huruvida den nuvarande regeringen skall göra alla de nedskärningar och skattehöjningar som behövs för att täppa till det så kallade hållbarhetsgapet eller om en del av dem kan skjutas fram till nästa regeringsperiod.
Ändå sedan Holkeri-regeringens tid (1987–1991), då Niinistö satt i riksdagen, har regeringen på våren beslutat om budgetramarna för de kommande åren. Det är fråga om principbeslut som ofta sträcker sig också till följande riksdagsperiod då landet har en ny regering. Den nya regeringen har alla möjligheter att ändra på eller låta bli att fullfölja besluten. Ingenting är konstigare än det och för det behöver man inte debattera i veckor.
Niinistö är inte den enda presidenten som gjort bort sig. Respekten för presidentämbetet är dock så stort att den offentliga kritiken ofta uteblir.
Jag kommer att tänka på Tarja Halonens motivering för att hon inte följde regeringens förslag vid utnämningarna av direktörer vid Finlands bank. Hon konstaterade då att hon har fria händer att utnämna någon annan om regeringen inte är enig. Men först i Hannu Lehtiläs bok ”Tarja Halonen. Paremman maailman puolesta” (2012) framkommer en motivering som jag anser vara logiskt ohållbar.
”Det är svårt att utnämna en person, som en del medvetet motsätter sig. En enkel regel är att om man hårt motsätter sig någon har en sådan människa dåliga förutsättningar att lyckas”, säger Halonen. Hon menar alltså att om en kandidat inte föreslås enhälligt tyder på ett hårt motstånd. Så är det sällan. Enligt samma logik stöter den som Halonen utnämnt på ännu hårdare motstånd eftersom ingen föreslagit honom eller henne. Det kan påpekas att centralbanken enligt grundlagen ”står under riksdagens garanti och vård”.
President Martti Ahtisaaris kanske egendomligaste uttalande gjordes under en landskapsresa på Åland 1994. Han lät då förstå att han fått sin fullmakt direkt av över hälften av folket, medan bara cirka tio procent av medborgarna tillhörde partierna. Det fanns ingen logik i uttalandet. För det första jämförde han röster med medlemskap. Om man jämför rösterna fick partierna nästan hundra procent. Och en jämförelse av medlemstalen visar att Ahtisaari inte hade några medlemmar. För det andra får den ena av kandidaterna alltid över 50 procent då det finns bara två kandidater.
Den gemensamma nämnaren i alla dessa tre presidentuttalanden är spänningen mellan presidenten och den parlamentariskt ansvariga regeringen samt presidentens irritation över sin minskade makt. Alla tre har valts sedan man införde direkt folkval samtidigt som presidentens makt reducerats. Där finns alltså ett konstruktionsfel i vårt system. Det bör hellre rättas till genom att slopa direktvalet än att återinföra det presidentstyre vi hade tidigare.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.