Här går gränsen
Att upprätthålla ett alternativt skolnät skulle bli övermäktigt till och med för våra fonder.
Det är säkert inte många som orkar följa med långdansen kring vårdadministrationens förnyelse, även kallad Sote-reformen. Åtminstone har jag tappat den röda tråden; vem skall sköta vad tillsammans med vem?
Det är ingen tröst att samma rådvillhet härskar i många andra välfärdsstater. Om USA räknas till dem är det lätt att se att själva det politiska systemet kan råka i gungning under en stor, men nödvändig vårdreform.
När Sverige införde valfrihet mellan privat eller offentlig vård, var det inte så omstritt. I dag är den enigheten ett minne blott sedan vänstern anammat slagordet ”vinst eller välfärd”. Man menar att privata företagare som investerar i vården inte skall förvänta sig någon avkastning på det investerade kapitalet. Om det blir förbud mot avkastning, upphör investeringarna och valfriheten därmed.
I Finland har vi också valfrihet, men bara för dem som kan betala för sig. Skall vi lösa upp köerna och vårdknutarna, borde den svenska modellen införas. Den betyder att FPA neutralt skulle ersätta såväl ett privat som ett kommunalt läkarbesök. Det kräver en hel del nytänkande och nya spelregler för att det skall lyckas.
Välfärdslandet Sverige är alltså ett föregångsland, även om valfriheten blivit en politisk stridsfråga i efterskott. En från början omstridd reform är den svenska friskolan, rätten att fritt välja skola. Den borgerliga alliansen införde den rätten(1992), trots politiska slitningar i kommunerna. Om de rödgröna vinner valet i september får friskolorna det trångt.
Det har visat sig att den pedagogiska nivån varierat i dem. Under 2013 gick nio friskolor i konkurs. Den mest uppseendeväckande drabbade JB-koncernen som ”friställde” 10 000 elever!
Det gäller, som vanligt, att ta efter Sverige med urskillnad. Hittills har ingen politiker eller neoliberal lobbygrupp i Finland på allvar föreslagit ett privat skolnät. Men en debatt kan starta oskyldigt när några föräldrar kräver en egen skola just för sina barn. Skolans problem med stora klasser, ordningsfrågor, invandrarbarns integrering eller mögelskador på skolhus, i kombination med kommunala besparingar, kunde utlösa krav på privata skolor.
Skulle en privatiseringsdebatt starta, hoppas jag att finlandssvenska skolaktivister inte dras med. Det vore kortsiktigt; riskkapitalister skulle knappast investera i svenska skolor. Att upprätthålla ett alternativt skolnät skulle bli övermäktigt till och med för våra fonder.
Nu har många i Sverige kommit till ”Ångermanland”: Pisachocken som sänkte Sverige katastrofalt, långt mer än Finland. Insikten att friskoleprojektet i praktiken ledde till stora, kommersiella skolkoncerner har fått också borgerliga politiker att tänka om.
Är det ologiskt att förorda valfrihet inom vården, men inte inom skolan? Nej, därför att över tio procent av vården redan är privat, och växer. Arbetsplatshälsovården är viktig, men dagens system leder till ojämlikhet. Dessutom har läkarna historiskt varit privata utövare. De har redan valfrihet.
Pär Stenbäck har varit undervisningsminister.