Hur mår ekonomin, doktorn?
Det största problemet är att många opinionsbildare vill säga sitt när det står illa till i ekonomin.
Tänk om den sjuka ekonomin kunde behandlas som en sjuk människa! När vi känner oss krassliga kan vi gå till läkaren som tar prover, ställer diagnos och ger sin ordination. En läkare har naturligtvis inte alltid rätt, men doktorns diagnos stämmer nog oftare än ekonomens gör när ekonomin är i kris.
Felet är naturligtvis inte bara ekonomernas, också om vissa uppträder som om ekonomi var en absolut vetenskap med möjlighet till entydiga svar. Nej, det största problemet är att många opinionsbildare vill säga sitt när det står illa till i ekonomin. Riksdagsmän, kommunalpolitiker, företagsledare, fackbossar, kulturpersonligheter (och kolumnister) samlas alla kring den arma patienten och ger sina egna recept.
Slutresultatet är en kakofoni av synpunkter uttalade med stor självsäkerhet.
Sverige har sedan 2007 ett ypperligt litet ekonomiskt läkarteam som kallas för Finanspolitiska rådet. Dess uppgift är att göra en oberoende granskning av regeringens finanspolitik. Finland har än så länge ingen liknande opolitisk instans, men i år ska en sådan grundas för att utvärdera den ekonomiska politiken. Det är alldeles utmärkt, också om resurserna för rådet verkar vara snålt tilltagna.
Ordförande för det svenska Finanspolitiska rådet, John Hassler, besökte Helsingfors förra veckan på inbjudan av Ekonomiska samfundet. Han betonade att rådets uppgift inte är att säga vilket slags politik regeringen ska bedriva. Rådet ska i stället peka på alternativa möjligheter och utvärdera konsekvenserna av alternativen. Det finns aldrig bara ett riktigt beslut.
Det här är ett viktigt konstaterande i ett land som Finland där alltför många debattörer bara ser en enda väg ut ur fördärvet.
Enligt Hassler höjer rådet nivån på den ekonomiska debatten genom att peka på olika alternativ och konsekvenser. Rådet ska visa om den förda politiken leder till de mål som har utstakats. Och rådet ska skapa enighet om vissa basfakta, som exempelvis hållbarhetsgapet i statsekonomin.
När den enigheten är uppnådd kan debatten blomma ut i flera förslag om tidtabeller för sparbesluten eller om åtgärder för att stärka den ekonomiska tillväxten. För här avviker läkekonsten från den ekonomiska politiken. Det är allt skäl att enas om fakta och vissa utgångspunkter, men sedan finns det många sätt att handla.
Ekonomisk politik är en kombination av effektivitet, olika preferenser samt ren och skär retorik. Målet måste vara en lösning som är både fungerande och rättvis. Och upplevelsen av rättvisa är i sin tur en fråga om värderingar – våra värderingar.
Hur gärna vi än skulle anlita en läkare som kan ge en träffsäker ekonomisk ordination kommer vi knappast att hitta någon. Men ett ekonomiskt råd kan leda en bit på vägen. Och må varningsklockorna ringa genast när ekonomins populister tar till brösttoner och säger, att nu är krisen så djup att det bara finns en enda väg att gå.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.