Politiska spel
Stadgan för den olympiska rörelsen innehåller vackra ord om att man ska bidra till att bygga en fredlig och bättre värld utan diskriminering
När utländska journalister och lag började anlända till Ryssland inför OS i Sotji fick vi en ström av rapporter om halvfärdiga, ouppvärmda hotell, odrickbart kranvatten, dörrar som saknar lås eller som tvärtom inte går att öppna, tvåpersonerstoaletter utan några mellanväggar, usla översättningar på skyltar, farliga skidbackar, och så vidare.
Många av klagomålen kan avfärdas som bortskämda västerlänningars gnäll, men det finns ju värre saker med OS också: till exempel den massiva miljöförstöringen, utnyttjandet av slavarbetskraft, den ohämmade korruptionen som har fått kostnaderna att stiga till svindlande 51 miljarder dollar (sommar-OS i Peking kostade 40 miljarder, OS i London 2012 ”bara” 15 miljarder). Den synnerligen negativa inställningen till homosexuella har förstås också väckt uppmärksamhet utomlands.
Det sägs att stora tävlingar i länder med haltande demokrati bidrar till att öppna upp dem och stärka det civila samhället, men de ryska myndigheterna har tvärtom skärpt greppet om de oppositionella inför och under OS.
Stadgan för den olympiska rörelsen innehåller vackra ord om att man ska bidra till att bygga en fredlig och bättre värld utan diskriminering, i en anda av vänskap, solidaritet och ärligt spel. Man ska också respektera universella, grundläggande etiska principer och stöda en hållbar utveckling. Men eftersom stadgan inte är knuten till några människorättskonventioner är detta mest tomma ord, vilket bland annat har fått en rad svenska frivilligorganisationer att kräva att Internationella olympiska kommittén måste komplettera sin stadga med en människorättspolicy.
På skoj gjorde jag upp en lista över topp 20-länder enligt fyra olika index: Failed States Index som rangordnar stater enligt sociala, ekonomiska, politiska och militära kriterier, The Economists demokratiindex, Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex och Transparency Internationals korruptionsindex. Tar man med dem som finns bland topp 20 i något av dessa fyra index får man en lista på 35 länder, från Andorra till Österrike. Där ingår varken Ryssland, som hamnar rätt nära botten i alla fyra, eller Brasilien, värd för sommar-OS 2016.
Skulle IOK börja väga in sådana kriterier skulle det förstås betyda att några länder kunde stå som värdar flera gånger – vilket är positivt, med tanke på att man då kunde utnyttja tidigare knowhow och redan existerande, färdigbyggda anläggningar och alltså spara på miljön. Dessutom skulle det ge länder med demokratiunderskott en viktig anledning att skärpa sig om de vill få ordna glamourösa stortävlingar.
Men spelen ska inte vara politiska, invänder någon säkert nu. Svaret är att de är politiska. Som Jonas Gardell uttrycker det i en kolumn i Expressen nyligen: ”Naturligtvis hör idrott och politik ihop. Tror någon att Ryssland satsar alla miljarderna för att det är skoj att åka skidor?”
Frågan är bara vilken sorts politik det handlar om. Det borde IOK också inse.
Theresa Norrmén är ordbrukare.