När politiker tas på allvar
När det gäller politiker är autenticitet överskattat.
När det gäller politiker är autenticitet överskattat. Äkthet framhålls ofta som en avgörande kvalité, och det anses en merit att inte vara en yrkespolitiker. Att göra politik är på finska ett fult ord, ”bara prat” en ännu värre förolämpning trots att politik framför allt är talets konst.
Tänk Ykkösaamu, Yles intervjuprogram på lördagsmorgnar, där viktiga politiker framträder och där Antti Rinne förra veckan (1.2) berättade att han utmanar Jutta Urpilainen som ordförande för SDP. Nyheten var förväntad, likaså programledare Jari Korkkis ogina intervjustil. Politikern ställs i underläge: fyra minuter in i programmet sade sig Korkki höra tv-publikens undran varför man återigen ”ältar i socialdemokraternas ärenden”. Journalisten frågar, ofta med påståenden, ställer sällan följdfrågor men byter spår som i syfte att testa den intervjuades humör. Ibland hörs ironiska inflikar. Det är inget autentiskt samtal, inte en granskande utfrågning, utan en 45 minuter lång prövning i njugghet.
Det är svårt att tänka sig en större paradox: politikens paradplats där det man ofta möter är ointresse och öppen politikerförakt.
Annat är det med SVT-programmet Nyfiken på partiledare (SVT2, även Yle Fem) där svenska partiledare intervjuas av terapeuten Poul Perris om sina värderingar och personliga drivkrafter. Det var med stor skepsis som jag satte mig för att se programmet med Fredrik Reinfeldt. Öppningsfrasen ”Du är partiledare för Moderaterna och statsminister, men inte minst är du en människa” lät som en dålig inledning i ett livsstilsprogram. Men efter ett tag var jag såld. Femtio minuter av purt intresse och vilja att förstå – hur ofta händer det i dag?
Reinfeldt berättade om sin uppväxt i ett radhusområde mellan Rinkeby och Tensta, passion för basket och elevrådsaktivism. En vecka senare bjöd Stefan Löfven, partiledaren för Socialdemokraterna, på minnen från Ådalen och anekdoter från skolmatkön och samtal vid vägkorset. Det är förstås välrepeterat och inövat.
Det smått revolutionerande är att samtalet tas på fullaste allvar av programledare, partiledarna och de två statsvetare, Katarina Barrling och Ludvig Beckman, som efter intervjun kort analyserar innehållet. Ingen cynism, inget hån. När statsvetarna kärnfullt påpekade hur Reinfeldt som anses vara liberal egentligen gav uttryck för ett klassiskt konservativt idéarv ville jag se mera.
Här utvärderas inte autenticitet utan yrkesutövning: vad säger politikern, hur förklarar hen sina idéer och gör sitt budskap begripligt. Det handlar inte om att betygsätta trovärdighet eller spekulera i taktiska manövrer. Som en ingång i valåret med många debatter och utfrågningar på kommande känns det välkommet och fräscht.
Nej, jag vill inte se flera program med politiker i låtsasterapi, utan jag vill se mera allvar, respekt för och analys av politikeryrket. Såväl bland journalister som bland politiker.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.