Inte bara att tuta och köra
I de språköverskridande skolsamarbeten som nu växer fram finns ofta en mycket större medvetenhet om språket. Det är bra.
Vet ni att det har ringt folk till fondens kansli i dag och sagt att vi inte alls borde ha det här seminariet, sade Håkan Näsman, informatör på Svenska kulturfonden. Jag och några kolleger skulle prata om ett litet projekt om samlokaliserade skolor. Då, i september 2010, räckte det att prata om språköverskridande skolsamarbeten för att provocera.
Sedan dess har den offentliga debatten om språk och skola förändrats radikalt. Svenska folkpartiets Markus Rantala föreslår nu i en fullmäktigemotion att en tvåspråkig skola skall startas i Helsingfors. I december lanserade den finlandssvenska tankesmedjan Magma en rapport av Marketta Sundman som entydigt stöder tvåspråkighet. I november fick jag e-post av Lovisa-politikern, skolspråksskeptikern och aktiva debattören Thomas Rosenberg, som undrade om jag kände till möjligheter att få stöd för Lovisas satsning på en tvåspråkig skola i byn Isnäs.
Det finns mycket att glädjas över i den här utvecklingen, inte minst för att de ändrade uppfattningarna i många fall är baserade på ny eller tidigare okänd kunskap. Till exempel vet vi nu att det finns minst 65 daghem, 22 förskolor, 45 grundskolor och en handfull utbildningar på andra stadiet som är antingen samlokaliserade eller tvåspråkigt svenska och finska. Erfarenheterna av dem är neutrala eller positiva, med hittills mycket få negativa exempel.
Ändå är det nu inte bara att tuta och köra. Rektorer, lärare, elever, föräldrar, administratörer och politiker måste ges möjligheter att lära sig om hur ett minoritetsspråk kan möta och samsas med majoritetsspråket, utan att allt går på det senares villkor. I redan existerande lösningar, och det finns alltså redan hundratals, verkar det fungera någorlunda bra för eleverna, men personalens arbetsvardag verkar i alltför stor utsträckning gå på majoritetsspråkets villkor. Skall det kunna uppstå språkmöten, framför allt på lång sikt, så måste alla vara beredda att ta i.
På julaftonen sade Tarja Halonen i Hbl att minoriteter inte har något tvång att behaga majoriteten. Frågan är om minoriteter skall vara tvingade att hela tiden förhålla sig till sitt minoritetsskap? I dag är många svenskspråkiga skolhus svenska på ett för givet taget sätt, utan att desto mera problematisera språkets roll. I de språköverskridande skolsamarbeten som nu växer fram finns ofta en mycket större medvetenhet om språket. Det är bra. Men i de skolor där svenskan är sambo med finskan är svenskan nästan alltid mindre, både bildligt och bokstavligt. Ökat samarbete innebär därför också ett ökat fokus på att detta med att prata svenska är att vara just i minoritet, på majoritetens villkor.
Det är uppenbart att det finns många fördelar med flerspråkiga språkmedvetna skolhus, där svenskan uppmärksammas och ger plats. Vad det innebär att den uppmärksamheten också för med sig fler påminnelser om svenskans minoritetsstatus är inte lika tydligt. Men i den positiva och innovativa utveckling som nu händer på många håll är det också värt att fundera över det.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.