År 2111
Vi har inte råd att låta fyra generationer av flickor vänta på att världssamfundet skall ta sig i kragen.
Nästan hälften av de 57 miljoner barn i lågstadieålder som i dagsläget inte går i skola kommer heller aldrig att få börja skolan. Situationen är allra svårast söder om Sahara, där alla rika pojkar förväntas gå i lågstadiet först 2021, medan de fattigaste flickorna förväntas tvingas vänta ända till 2086.
Och ännu värre är det om man också tar högstadiet i beaktande. För om nuvarande trender håller i sig kommer de fattigaste flickorna söder om Sahara inte att ha tillgång till universell högstadieutbildning förrän 2111. Det är 97 år till 2111, och det betyder antagligen att ingen av oss kommer att få se den dagen då alla världens barn får gå i högstadiet.
Det värsta är att vi vid det här laget vet vad en utbildning – och framför allt bristen på utbildning – innebär för ett människoliv. Vi vet till exempel att livet på 2,1 miljoner barn under fem år har räddats tack vare att flera kvinnor har fått gå i skola mellan åren 1990 och 2009 – och att ytterligare 2,8 miljoner barn kunde räddas om alla flickor fick en högstadieutbildning. Universell lågstadieutbildning skulle rädda livet på 189 000 kvinnor som årligen dör i barnsäng. Dessutom vet vi att fattigdomen i världen skulle minska med 12 procent om alla barn i låginkomstländer lärde sig att läsa, och att utbildning inverkar positivt på både jobbmöjligheter och ekonomisk tillväxt.
Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet och var centralt då världen vid millennieskiftet enades om nya utvecklingsmål. Millenniemålen lovade lågstadieutbildning för alla och ökad jämställdhet i skolan före år 2015. De sex så kallade Utbildning för alla-målen gick steget längre och innefattade målsättningar för dagis, låg- och högstadiet, läskunnighet bland vuxna, jämställdhet och utbildningens kvalitet. FN:s utbildningsorgan publicerade i veckan sin årliga rapport om de framsteg som har gjorts och konstaterade att inget av målen kommer att nås före 2015 om vi fortsätter som förut.
Det handlar främst om finansiering. Omkring 26 miljarder dollar fattas ännu om vi skall kunna garantera lågstadieutbildning för alla. Biståndet till utbildning har sjunkit de senaste åren och endast 1,4 procent av det humanitära biståndet allokeras till utbildning.
Vi har misslyckats med att garantera utbildning för alla, och det är de mest marginaliserade som betalar priset. 774 miljoner vuxna är fortfarande analfabeter, vilket är 12 procent mindre än 1990 men bara en procent mindre än 2000. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor, kvinnor som inte har fått gå i skola.
Snälla flickor väntar och blir utan, sägs det, och så kommer det att förbli om vi inte vidtar åtgärder illa kvickt. Vi har inte råd att låta fyra generationer av flickor vänta på att världssamfundet skall ta sig i kragen.
Antonia Wulff jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.