Problemet Sotji
De internationella idrottsförbunden måste på ett helt annat sätt börja ställa krav på de länder som får agera värdar för evenemang.
När såväl Yle som ishockeymogulen Kalervo Kummola börjar prata om en eventuell bojkott av ishockey-VM i Vitryssland, då kan man nog slutligen lägga punkt för diskussionen om att idrott och politik är oförenliga. Det har ju knappt gått att diskutera idrott utan politik i Finland under de senaste åren.
Nyligen framkom att de vitryska myndigheterna kommer att kräva specialvisum av alla besökande journalister, om de ämnar skriva om något annat än spelen. Arto Nieminen, ordförande för journalistförbundet, säger i en intervju för Yle (29.1) att han inte minns något liknande fall.
Ännu 2012 gav Kalervo Kummola bestämda uttalanden om att han minsann inte kommer att gå med på någon bojkott. Kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki däremot anser att spelen bör flyttas till ett annat land och har konstaterat att han under ”inga omständigheter” kommer att delta.
För att inte tala om vinter-OS i Sotji. Frankrikes Francois Hollande, Tysklands Joachim Gauck och USA:s Barack Obama har alla meddelat att de inte kommer att delta i spelen, som blivit de dyraste vinterspelen någonsin. Spelen i Sotji har dessutom blivit kända för miljöförstörelse, tvångsannekterade landområden och migrantarbetare som arbetar under mycket dåliga förhållanden. Senast i raden av nyheter är hur över hundra serbiska arbetare blivit utvisade ur landet efter att de krävt att få ut obetalade löner. Kritiken gäller även den politik Putin utmärkt sig genom, med fängelsedomar för såväl oppositionsaktivister som Pussy Riot-medlemmarna och striktare lagar för medborgarorganisationer.
Det står med andra ord alldeles klart att dessa stora idrottsevenemang inte existerar i ett vakuum, där man bara ”kommer för att se sport” och sedan reser hem. De internationella idrottsförbunden måste på ett helt annat sätt börja ställa krav på de länder som får agera värdar för evenemang, och ställa krav på hur evenemangen får ordnas.
Det som däremot inte står klart är huruvida bojkott är rätt sätt att påverka. Hur ska man som sportfantast eller politiker agera för att visa sitt stöd för idrotten, men sitt motstånd mot den regim som står bakom spelen? Enligt verksamhetsledare Frank Johansson varken uppmanar eller motsätter sig till exempel Amnesty en bojkott.
En enskild bojkott av ett enskilt evenemang löser inte ett enda människorättsproblem. Det är ett politiskt ställningstagande, och kan vara ett viktigt sådant. Det är ett sätt att på hög politisk nivå skapa press för en kursändring. Samtidigt är det viktigt att samma politiker klarar av att artikulera ett stöd för de lokala människorättskämparna och medborgaraktivisterna, ett stöd som varken börjar eller slutar vid ett enskilt evenemang. Hur ofta har vi fört en diskussion om vilken Finlands roll i allmänhet kunde vara för att förbättra människorättsläget i Vitryssland? Hur ofta diskuteras hur vi bäst kan stöda såväl det ryska medborgarsamhället som ryska småföretagare då finsk-ryska förhållanden behandlas?
Det är frågor som alla som deltar i en OS- eller VM-bojkott borde använda den tid som blir ledig till att fundera på.
Li Andersson är ordförande för Vänsterunga
och stadsfullmäktigeledamot i Åbo.