Att känna guggenheimare ...
Museet för nutidskonst pressades in på en minimal tomt och blev bara en liten korv.
Det är ibland ganska svårt att föra en kritisk debatt. Det kan hända att vi bara kommer i gång för sent, det vill säga när positionerna redan är låsta. Därefter förvandlas den kritiska debatten till ett finlandssvenskt joho-nähä.
Redan i den föregående omgången kring Guggenheim var jag kritisk till mycket – på båda sidorna av joho-nähäs-gränsen. Det här är alltså ett nytt försök. Gud vet hur det utfaller.
Det besvärligaste med den omgången hängde ihop med två saker.
Ett: Jag har vuxit upp med Södra hamnens profiler. Det nyaste som fanns då var Olympiakajen som byggdes inför de olympiska spelen 1952. Sen revs Norrménska huset och en heligförklarad Alvar Aalto fick placera in Enso-Gutzeits huvudkontor där. Och Alvar Aalto kunde man ju inte kritisera. Södra hamnen är alltså ett helsingforsiskt kulturområde, som man ska vara aktsam om. Därför röstade jag redan tidigare mot den förra planen på att fylla tomten med ett hotell.
Två: Jag upplevde att besökarsiffrorna i utredningen var uppblåsta. Jämförelsen med Bilbao haltade betänkligt. Det ser var och en som kollar antalet människor som bor inom en 500 kilometers radie från Helsingfors och från Bilbao. Bilbao bara ligger bättre till (och har ett lite bättre turistklimat).
Det var alltså en vinklad utredning och den förefaller lika vinklad som beslutet att nu först ordna en arkitekttävling och sen – i ett förespeglat oberoende – fatta ett beslut om att visa tummen upp eller tummen ner.
Under den föregående dusten gjorde jag också för mig själv en utredning om kulturturism. Det var intressant. Den visade med all önskvärd tydlighet att den om sin bildning så bekymrade internationella övre medelklassen reser omkring i världen för att se tidig 1900-talskonst. Man behöver bara visa Picassos version av baderskorna, Munchs Madonna eller Schieles avklädda kvinnor för att köerna framför museerna ska bli långa. Helsingfors äger inte en enda Picasso.
Kulturturism uppvisar också ett annat mönster. Det ska finnas många sevärdheter. Det räcker inte med en och Bilbao har faktiskt ett utomordentligt konkurrerande konstmuseum.
Bristen på internationellt utbytbar konst handlar alltså i ett Guggenheims sammanhang om förkörsrätt i förhållande till Bilbao. Den har vi faktiskt inte fått några hållbara garantier om.
Men det går också att vända på den intellektuella steken – eller kappan. Helsingfors har inte ett enda hyggligt konstmuseum. Ateneum byggdes för alldeles andra ändamål och man måste vika sig tredubbel för att i den arkitekturen bygga upp någonting spännande och nytt i utställningsväg. Museet för nutidskonst pressades in på en minimal tomt och blev bara en liten korv. Och Helsingfors konstmuseum ute i Mejlans byggdes för Bäcksbackas konstsamling. Turistbussarna klarar sig till Sibeliusmonumentet (obegripligt) men inte längre.
Men kanske det finns lite framtid. Det nya Amos-museet kanske räddar oss.
Nils Torvalds är medlem av Helsingfors stadsfullmäktige (SFP)
och Europaparlamentet.