Den irländska patienten
Fallet Irland visar att euroområdet faktiskt har en viss förmåga att hantera kriser.
En av vinterns intressantaste ekonomiska nyheter är Irlands återhämtning. Av Europas krisekonomier är Irland den första som lämnat EU:s stödprogram och landet har nu i januari lyckats få lån på egen hand. Räntan på statslån har sjunkit från toppnoteringarna på 13 procent för ett par år sedan till 3,5 procent i vinter. Ekonomin växer – inte mycket, men en aning i alla fall. Till och med den höga arbetslösheten börjar ge vika.
Problemen på Irland är inte helt lösta, men de irländska framstegen visar att olyckskorparna knappast får rätt. Euroområdet går inte mot upplösning och undergång.
Att en patient tillfrisknar garanterar inte att också de andra snart mår bättre. Men optimismen på finansmarknaden har spritt sig så att räntorna sjunkit också på spanska, portugisiska och italienska statslån. Fallet Irland visar att euroområdet faktiskt har en viss förmåga att hantera kriser.
Nära ögat var det, trots allt. Precis som den isländska bankkrisen var den irländska följden av en riskfylld framgångskult. Under tidigt 2000-tal spelade bankerna med olika finansieringsinstrument och spekulerade med fastigheter. Regeringen uppmuntrade bankerna att våga vinna, och bankerna och politikerna uppmuntrade i sin tur medborgarna att ta stora lån för allt större bostäder. Medierna spädde på framgångsyran. Den som ifrågasatte risktagningen stämplades som glädjedödare.
När kraschen kom hade både Irland och Island en enorm banksektor som var nio gånger så stor som bruttonationalprodukten. Men medan Island lät banker och aktieägare ta smällen beslöt den irländska regeringen låta skattebetalarna stå för fiolerna. Nu, efter 60 miljarder euro i bankstöd, har vi snart facit på hand.
Räkningen för skattebetalarna blev rekordstor. En några år gammal jämförelse visar omfattningen: Ett års inkomst-, företags-, moms- och andra skatter inbringade 40 miljarder euro åt den irländska staten. Bankstödet skulle alltså ha slukat ett och ett halvt års sammanlagda skatteintäkter, och inte en cent hade blivit över för skolor, barnbidrag eller hälsovård.
Därför behövdes krislånen från omvärlden.
Det värsta är över, men att kalla den irländska krishanteringen för en framgångshistoria är nog att ta i. Statsskulden har ökat kraftigt till följd av bankkrisen och avbetalningen på krislånen har inte börjat än. Också den privata skuldsättningen är stor och färska siffror pekar på ett växande antal överskuldsatta irländare som inte klarar amorteringarna. Välfärdstjänsterna skärs ned.
Samtidigt ökar antalet irländare som inte ser en framtid hemma utan väljer att flytta utomlands.
Kort sagt: Fallet Irland visar att en hård åtstramningspolitik kan lösa en akut kris. Men först när utflyttningen avtar och framtidstron återvänder kan man kalla den irländska krishanteringen för en framgång.
Patienten överlevde, vaknade och reste sig. Men utan kryckor går han inte än.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.