Kalla vindar
Är Finland ett barnfientligt samhälle, eller handlar det om ren och skär likgiltighet?
Ibland undrar jag vad som är värre: fientlighet eller ren och skär likgiltighet? Likgiltighet är en sorts grymhet som är svår att bemöta och påvisa. Då man vänder bort blicken, inte ingriper, rycker på axlarna, bemöter frågor med tystnad. Suddar ut, tonar ner.
Frågan aktualiserades för mig än en gång då barnombudsmannen sade upp sig från sin tjänst. Maria Kaisa Aula har sedan 2005 byggt upp en ny myndighet för att främja barnens rättigheter i Finland. Uppdraget baserar sig på lag samt FN:s konvention om barnets rättigheter. Ombudsmannens uppgift är dels att främja genomförandet av konventionen, dels att som en oberoende myndighet bedöma och följa upp hur barns och ungas välfärd och rättigheter tillgodoses. Uppdraget har försvårats av otillräckliga resurser, vilket barnombudsmannen systematiskt och konsekvent påtalat. Och inte endast hon.
FN:s kommitté för barnens rättigheter påtalar i sin bedömning av Finland, daterad den 17 juni 2011, att Finland bör säkerställa tillräckliga resurser för att genomföra sammanhängande och konsekventa program som gäller barnens rättigheter på nationell, regional och kommunal nivå. (Vi har naturligtvis inget sådant konsekvent program, i stället har vi en rad inkonsekventa, lösryckta och irrationella sparåtgärder ägnade att skada barnens möjligheter till utveckling. Det som får mig att må riktigt illa är då sparåtgärderna paketeras i politiskt korrekta eufemismer som tårögt citeras på festtalen.) Kommittén är också oroad över att barnombudsmannens byrå har otillräckliga resurser.
Kommittén hade också en del mindre smickrande iakttagelser och rekommendationer, sammanfattade i 68 punkter. En aktuell punkt är att kommittén uppmanar oss att vidta åtgärder mot den diskriminering som förekommer mot barn från etniska minoriteter, invandrarbarn och asylsökande barn. Den sista gruppen inbegriper papperslösa barn som i vårt land behandlas som om de inte hade mänskliga rättigheter. För att säga det på ett civiliserat sätt.
Vad gör Finland? I stort sett ingenting. Vi har inte tid. Vi måste fixa vår framtid och ekonomi och fundera på … Men vi har ju ett ministerium, Social- och hälsovårdsministeriet. Där har de väl ansvar för barnen, eller hur? Nu gäller det bara att hitta vilken enhet det är som ansvarar för barnen … försäkringar, nej… Ah, det finns en delegation för främjandet av barns och ungas välfärd. Fast den har upphört. Hoppsan.
Det finns länder som satsar på barn och familj. I Norge finns det Barn- och jämställdhetsdepartementet, i Sverige finns det en Barn- och äldreminister, i Danmark Social-, barn- och integrationsministeriet. I Norge jobbar tjugoen personer på barnombudsmannens byrå, i Sverige trettiosex, Danmark tolv. I Finland – fem. Är Finland ett barnfientligt samhälle, eller handlar det om ren och skär likgiltighet? För mig kvittar det lika. I slutändan leder ottillräckliga resurser till grymhet, vilket vi blivit smärtsam påminda om på senare tid.
Mirjam Kalland är generalsekreterare för Mannerheims barnskyddsförbund.