Om tvåspråkighet
Tvåspråkighet är i sig fantastiskt och jag är djupt avundsjuk på dem som har förmånen att växa upp med två språk och kulturer.
Plötsligt talar alla om tvåspråkighet och tvåspråkiga skolor. Själv har jag svårt att ta ställning till saken, eftersom jag inte vet vad det är för tvåspråkig skola vi egentligen talar om – ”denna våta tvål till idé som de senaste åren studsat runt på finlandssvenskt kakel utan att någon riktigt lyckats greppa den”, som Dan Lolax träffande beskrev det i en ledare i ÅU nyligen.
Tvåspråkighet är i sig fantastiskt och jag är djupt avundsjuk på dem som har förmånen att växa upp med två språk och kulturer, som kan tillägna sig dem likvärdigt, som kan röra sig ledigt i dem och mellan dem och som känner sig lika hemma i båda.
Men: det ovanstående representerar en väldigt gammaldags syn på tvåspråkighet, hävdar François Grosjean, författare till verket Bilingual: Life and Reality som jag läser just nu. Hans definition på tvåspråkighet är helt enkelt denna: ”Tvåspråkiga är de som använder två eller flera språk (eller dialekter) i sitt dagliga liv.”
För att räknas som tvåspråkig behöver man alltså inte kunna behärska båda språken på modersmålsnivå, man behöver inte kunna läsa och skriva dem lika bra och man kan till och med tala något av dem med accent. Det räcker att man använder två språk, eller flera, för ”verkligheten … är att de flesta tvåspråkiga använder sina språk för olika ändamål, i olika situationer, med olika människor. De behöver helt enkelt inte ha samma kompetens i alla sina språk.”
Och i så fall kan väl den tvåspråkiga skolan utformas hur som helst, eftersom vi nästan alla kan anses vara tvåspråkiga redan nu.
Ibland har jag sett debattinlägg av personer som inte direkt kan anses vara minoritetsvänliga. De förespråkar tvåspråkiga skolor för att finlandssvenskarna ska ”integreras” bättre i det finska samhället (att vi redan är en av världens mest välintegrerade minoriteter är tydligen inte bekant). Men om integreringen bara går i en riktning, så att minoriteten integreras i majoriteten är det väl snarare fråga om assimilering, ett bekvämt sätt att på sikt bli av med oss. I så fall eftersträvar man en skola som är ”tvåspråkig” bara på papperet och som i praktiken gör svenskspråkiga till finskspråkiga.
Andra har baktanken att ingen kan ställa krav på svensk service om alla som tillhör minoriteten går i en tvåspråkig skola och alltså formellt är tvåspråkiga. Kanske lär man sig hantera vissa domäner och livssituationer bara på det ena språket, medan man på det andra kanske saknar ord som behövs vid hälso- och sjukvård, polisärenden, i domstolar, skatteverk och andra instanser – men enligt Grosjeans vida definition är man ju ändå tvåspråkig.
Vad Grosjean än säger lever tanken på den fullständiga tvåspråkigheten ändå kvar, och jag tror att den är den sortens tvåspråkighet som många avser när de talar för tvåspråkiga skolor. Och kan man förmedla en sådan rik, fyllig och omfattande tvåspråkighet, så visst – om det faktiskt är det som är syftet. Sedan gäller det bara att fundera ut hur det ska göras.
Theresa Norrmén skriver och översätter,
men betraktar sig inte som tvåspråkig.