"Supervalåret"
I Sverige vill väljarna helst veta hur regeringen ska se ut redan innan valet är gjort.
Nu börjar supervalåret! jublades det i svenska politikerkretsar den 1 januari. Just ett sådant är det nämligen i Sverige 2014. Två valdagar, fyra val. Först val till Europaparlamentet den 25 maj och senare val till kommun, landsting, regioner och riksdagen den 14 september. Det skulle kunna vara nästan olidligt spännande.
I den senaste stora opinionsmätningen inför riksdagsvalet, gjord av Statistiska centralbyrån i november 2013, leder det rödgröna blocket med tio procentenheter över den sittande regeringsalliansen. Det kan ju kännas som en trygg ledning. Men läget såg nästan exakt likadant ut vid samma tidpunkt inför riksdagsvalet 2010 och då vann ändå alliansen.
Alliansens åtta år vid makten tycks ha tröttat ut dem. De har genomfört det de planerat och verkar ha slut på idéer. Deras huvudargument nu är att motståndarna skulle vara sämre och att Socialdemokraterna inte deklarerat exakt hur de tänker sig bilda sin regering. Skarpa politiska förslag för nästa mandatperiod lyser med sin frånvaro. En risk för alliansen är dessutom att någon av Centerpartiet eller Kristdemokraterna faller ur riksdagen. Båda ligger bara några tiondelar över fyra procent, vilket är tröskeln för att komma in i riksdagen.
Det borde vara öppet mål för en opposition, men inte heller Socialdemokraterna levererar särskilt mycket. De kritiserar regeringen men ligger lågt med egna skarpa förslag. De beklagar regeringens skattesänkningar men vågar inte föreslå särskilt mycket skattehöjningar, av rädsla för att tappa väljare. De vet att de vill få bort alliansen, men verkar desto osäkrare på vad de själva ska göra.
Det är lite som en fotbollsmatch där båda lagen bestämt sig för att defensivspel är bästa taktiken, vilket är måttligt spännande för åskådarna.
I Sverige vill väljarna helst veta hur regeringen ska se ut redan innan valet är gjort. Själv skulle jag föredra ett mer finländskt sätt, utan skarpa politiska block. Jag gillar att väljaren röstar på sitt parti och att regeringen bildas efter valet. Svagheten är väl att valdebatterna har en tendens att bli mindre tydliga och skarpa i Finland.
Socialdemokraterna har gjort ett lite intressant inspel på alliansens planhalva genom att öppna för att bilda koalition inte bara med Miljöpartiet utan också med Folkpartiet eller Centern. Inviten möts av kalla handen av de två borgerliga partierna. För Mp kan det bli första gången i en regering.
En joker är Sverigedemokraterna som går oförskämt bra trots ständiga skandaler och idiotiska uttalanden (och i mitt tycke idiotiska åsikter dessutom). Inget av blocken vill dock ha med dem att göra.
Någon riktig supervalårskänsla har inte infunnit sig ännu. Kanske kan en EU-valrörelse väcka lusten och debatten till liv. Min önskan är en valrörelse som handlar om vad partierna vill göra, snarare än gnäll om hur dum motståndaren är.
Maria Wetterstrand är grön samhällsdebattör och tidigare språkrör
för Miljöpartiet de gröna i Sverige.