Grusade nyårslöften
Det är fyra grader varmt, som hela hösten, men cykelvägarna är ändå fulla av finkornigt gruskross.
Tisdagen efter helgerna är det som i maj på cykelvägarna. Nyårslöften rullar i svartfukten. Det är fyra grader varmt, som hela hösten, men cykelvägarna är ändå fulla av finkornigt gruskross. Det har spridits ut i all välmening. Tanken är att gruset skall underlätta cyklandet genom att minska halkolyckor. Det är bra tänkt.
Men när jag på trettondagen, inför arbetscyklandet i veckan, står på gården hemma och gräver ut småsten efter småsten ur ytterdäckets gummi är det långt till goda tankar. I december hade jag tre punkteringar på någon vecka. I cykelaffären bredvid jobbet var det fullt av folk med samma problem.
Grejen är att Helsingfors, till skillnad från till exempel grannkommunen Vanda, har valt att använda stenkross på cykelvägarna i stället för naturligt grus. Lite billigare och lite bättre, säger byggnadskontorets Tarja Myller. Men skillnaderna mellan olika slags grus är liten. Det går i stort sett lika bra med sand eller något som heter kubiserat grus, som är snällare mot däcken. En omfattande svensk studie av forskaren Anna Niska visar att det allra bästa är att varmsanda, med uppvärmt vattenblandat material som fryser fast i cykelbanan.
Men hallå, kubiserat grus och varmsandning, vad är det att gnälla om? För den som nödvändigt skall envisas med att cykla på vintern är det väl bara att skaffa punkteringsfria däck. Eller så köper man ett resekort och tar bussen, om det nu är så svårt. Gnällande cyklister blir det aldrig slut på, Och ibland är cyklister, ofta smygsvettiga kontorstyper som jag själv, just så självupptaget jobbiga att de inte pratar om annat än grus.
Men bortom sanden på cykelbanorna handlar det om någonting större och viktigare, om pengar och attityder. Allas pengar, vissas attityder. Av goda skäl har Helsingfors bestämt sig för att satsa stort på cykling, som Banan till exempel. Stora glamourprojekt. Invigda, omdiskuterade, sjutton gånger sexigare än krossgrus en januarimorgon. Bra, förstås, om man cyklar. Men det finns någonting djupt absurt i att det som går att förverkliga är dyra engångsprojekt, medan det som inte skulle kosta nästan någonting utan i stället handlar om att ändra i attityder är omöjligt.
För det är svårt att köpa attitydförändring. Marek Salermo är ansvarig för cykelplaneringen i Helsingfors. När jag pratar med honom berättar han att han själv åkt omkull på rullgrus i värmen förra veckan. I Grankulla, där han bor, har man samlat upp decembergruset. Det som skulle behövas i Helsingfors inte i första hand är mera pengar, utan ett ordentligt fokus och en ordentlig funderare, säger Salermo. Lite mera tänk i upphandling och hos entreprenörer skulle göra underverk.
Till dess att staden orkat tänka efter kan vi punkterade stadscyklister glatt ta emot lite däckbyteshjälp. Sörnäs strandväg, där på den stadens strandtomt som i åratal varit gratisparkering för bilar, ser vi fram emot en liten mobil verkstad för oss som kommer österifrån. Till dess att vi helsingforsare tycker att vi har råd att vara som Vandaborna.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.